Avslutade just ett telefonsamtal med min mamma. Vi har en skaplig relation, men hörs inte av så jätteofta. Och om vi hörs, så är det oftast jag som ringer. 

När hon ringer, är det något viktigt. 

Och så var det även denna gång. Att hon avslutade samtalet med att berätta att åskan slagit ned i hennes dator, vilken nästan börjat brinna, känns som en trivial bisak. Samtalet gällde egentligen något helt annat. 

Min farfars syster. Faster D, som alltså är min pappas faster. Hon ligger på lasarettet, och är rätt illa däran. Enligt läkarna är det risk att…

…att hon dör, helt enkelt. 

Det river upp en massa sand från botten av min själ. Jag har skrivit om detta här och här, men en snabbspolning lyder såhär: min pappa dog när jag var fyra, i en arbetsplatsolycka. Syrran var bara några månader. Farfar dog också i unga år. Kvar blev en ganska liten bit släkt på min pappas sida, där Faster D och hennes man Filatelisten var en ganska viktig bit. De fick aldrig egna barn, men på något sätt känner jag att de borde haft det. Båda två var kärleksfulla och intelligenta personer med stort engagemang som de nu istället öste över andra på en rad olika sätt. Bland annat genom att vara kontaktfamilj för de flyktingfamiljer som kom till Munkedal, där de bodde. Filatelisten var för övrigt en duktig fotograf, som tagit och framkallat bilden av mig här intill. 

När nu Faster D blivit dålig, gör det mig dyster och melankolisk. Ännu en bit av mina rötter försvinner. Sist vi var och hälsade på henne, berättade hon så mycket om mina anfäder, saker jag inte hade en aning om. Då hade jag träffat henne vid bouppteckningen efter filatelisten, vilket var första gången på kanske… 30 år? Jag vet inte. 

Jag blir sur och arg på mig själv. Man bara rusar framåt, i ett liv som är så proppfyllt av världsliga aktiviteter att man helt ignorerar det där andra. Man knuffar ned det så långt bak i sitt medvetande att det i praktiken inte finns, inte förrän någon drämmer till en i huvudet med en spikklubba. Och kanske fattar man det inte ens då, trots att det är detta som är verkligt viktigt, och också förgängligt. Om Faster D inte repar sig, och det verkar inte vara så bra odds på det, så har jag sumpat så mycket.

Och jag tänker inte bara för min egen del, utan även för hennes.

Alla dessa dagar, veckor och månader som hon suttit i sin ensamhet, med TV, radio och tidningar som enda sällskap. Hur svårt hade det varit för mig att ta bilen och köra en halvtimme? Dricka en kopp kaffe och prata en stund? Det var ju så roligt att träffa henne. 

Men jag hade stuvat undan henne i ett skrymsle som jag inte ansett mig ha tid att besöka. Jag hade ju viktigare saker för mig, så det fick vänta. 

Alldeles för länge.

En av dagens arbetsuppgifter blir att plita ihop en liten artikel om MER, Marknadsetiska Rådets, senaste utlåtanden om sex olika reklamkampanjer som anmälts. Jag intresserar mig specifikt för OLW:s reklam med den trebente mannen, som du kanske sett i TV. 

Redan igår eftermiddag, när jag snabbskummade MER:s beslut, hajade jag till. För det är inte nog med att MER klandrar OLW:s reklam, de ger sig även på att recensera den. Och recensionen är inte nådig. Jag citerar: 

“…typexempel på sådan dålig smak och undermålig reklam som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för reklam och marknadsföring.”

Shit, Gun-Britt. Ord och inga visor, liksom. 

Och visst kan jag hålla med. Kampanjen är bland det uslaste jag sett på länge. Och att jag skriver det i min blogg är ganska naturligt, eftersom jag tycker det. Det är helt rätt forum. Men att MER levererar en sån käftsmäll i sitt uttalande, är inte OK. Det är helt fel forum, och det är fler än jag som tycker så. Vi har gott om smakpoliser i det här landet – jag är kanske en – men det är just därför som instanser som MER behövs. För att bedöma objektivt om reklamen överskrider de etiska gränser som finns föreskrivna i ICCC:s grundregler för reklam och marknadskommunikation. 

Det är, för att travestera MER:s eget uttalande, ett typexempel på ett uttalande som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för MER.