Skulle bara åka och tanka, tvätta bilen och slänga lite skit i återvinningen. Det tog nästan två timmar. 

Allt berodde på en idiot till lastbilschaufför, som parkerat sin 24-metare rakt framför utfarten till biltvätten, och därefter lugnt traskat över till McDonald’s för att käka.

Bakom sig lämnade han kaos och desperation, främst i form av en tant i en Renault Clio i den tveksamma färgen diarré-metallic. Hon körde nästan in i sidan på lastbilen innan hon fattade att det var något i vägen. 

Då hade redan gubben i den silverfärgade Audin bakom hunnit köra in och starta tvätten. 

Tanten i diarré-clion var alltså fångad. Och när Audin var färdigtvättad fick vi två som stod i kö bakom backa så att han kom ut. 

Sedan skulle tanten i diarré-clion backa. 

Och det gjorde hon. I snigelfart. Med lite glada tillrop från en av mackens anställda kom hon sig dock ut till slut. Då var det min tur att köra in. Men då hade hela systemet flippat ur på grund av att folk körde åt fel håll och gud vet allt. Så då fanns bara en sak att göra. 

Omstart. 

…varpå Stellan slår in sin kod och rullar in. 

Och sitter där som ett ufo. För inget händer. Backar ut, in igen. Pilar och stopptecken tänds precis som det brukar. Inget händer. Ut hela vägen, slår in koden. 

“Koden accepteras ej.” Piip-piip!

Till slut tvingas jag hämta en tjej inne på macken, som kommer ut och kör igång skiten manuellt. Jag tvättar bilen, backar ut, och åker runt för att kolla hur truckermuppen egentligen parkerat: 

Det är ett sånt där tillfälle då man bara önskar att man hade Mikebikes bottenlösa vrede att ösa ur. Men det har jag inte. Jag är bara lite allmänt sur.

Eftersom jag inte blev riktigt nöjd med bilden ovan, kör jag till andra änden av lastbilen och halar upp min kamera. Då blinkar varningsblinkersen till på släpet, och jag inser att nu kommer den perfekta avslutningen på detta drama. Lastbilspuckot har pressat ned sin Big Mac & Co plusmeny och kommer nu, lite lagom omtöcknad av socker och fett, att backa rakt över min nytvättade V70 och döda mig. 

Tack vare min övernaturliga reaktionsförmåga, undgår jag med en hårsmån att krossas av giganten. 

Eller nej, riktigt så var det inte. Men det lät coolt, erkänn!

Istället glider jag iväg till återvinningsstationen, medan jag ser en Quasimodo-liknande figur klättra upp i lastbilshytten. Dumskalle, tänker jag för migs jälv, och kör därifrån utan att säga ett pip. 

Sicken pärs. Och allt detta för att IT-mamman ska ha med sig en kollega i bilen imorgon…