Jahaja. Det är bara det att när jag försökte hämta ut det lilla kuvertet med den personliga koden, så fick jag inte det. För den personliga koden är inte min personliga, utan mitt företags. Och då duger det inte att jag legitimerar mig, då ska man ha med sig registreringsbevis.
Oftast är jag galen i teknik och sånt.
Men ibland blir jag galen PÅ teknik och sånt.
…när Lilla Larsson, efter att ha lekt i fokuserad tystnad i sitt rum en halvtimma, plötsligt ropar:
“Föllåt pappa! Föllååt!”
Sedan får man tillbringa en kvart med att skrubba rent golvet från grön tuschpenna, och man ser att den lilla älsklingen försökt skrubba själv först, utan större framgång, och man kan inte bli sådär rosenrasande och faktiskt, faktiskt: det går att få bort skiten. Hurra för laminatgolv, typ.
Det år tydligt att mitt betalda abonnemang på Spotify har konverterats till ett reklamfinansierat. Här sitter man och diggar till lite skön bluesinfluerad hårdrock – gamla fina dängor med Whitesnake. David C:s raspiga röst är som balsam för en stressad redaktör mitt i pressläggningen.
Men då…
Bryter plötsligt Per f**king Gessle in! Han börjar jiddra om sin nya skiva och partycrasher och allt vad det är. Precis när jag håller på att utveckla akuta utslag över hela kroppen, kommer Petter och knuffar ut Pelle Gödsel. Livet blir åter uthärdligt, och blott en kort reklamspot-loska senare är ordningen återställd.
Men ändå inte.
Det kommer att ta tid att vänja sig vid detta. Normalt sett har jag alltid musik på när jag jobbar. Det finns två lägen:
Och om Per Gödsel plötsligt ploppar upp, är risken stor att jag stänger av. No offense, Per, men efter Moderna Tider tappade jag intresset och på senare år har du hamnat rejält snett. Bara så du vet.