Har varit på vift några dagar. I Sveriges armhåla.

Jag minns inte vem det var, men någon verbal person myntade detta uttryck i radio för några år sedan, och det har satt sig, trots att jag alltid gillat Malmö. Efter en mikrosemester med IT-mamman, kombinerat med en dags hårt men givande arbete, är jag mer övertygad än någonsin: Malmö är en gravt underskattad stad.

Visserligen var Hotell Mayfair, där vi bodde, en besvikelse. Dåligt städat rum, oengagerad service i receptionen – hela stället utstrålade en viss gnidighet som man inte har råd med när man driver hotell. Fast frukostbuffén var fin och serverades i det medeltida källarvalvet som Malmöborna kallar Tunneln.

Middag på krogen Grappa vid Lilla Torg var däremot en riktig höjdare. En härlig bruschetta med massor av tomat och en smarrig getoscreme till förrätt och sedan pappardelle med lammragu. Fantastiskt. Köttet var så mört att det föll isär om man spände ögonen i det, och kryddningen perfekt avvägd. Engagerad service från kunniga servitörer, som till och med varnade för att det kunde bli mastigt med både förrätt och gnocchin som IT-mamman beställde. Det stämde, men man måste ju offra sig för konsten. Vi proppade viss möda i oss maten och promenerade tillbaka till hotellet med mungiporna vid öronen.

Atmosfären i staden är mysig och avslappnad, och att sitta på en av alla uteserveringarna vid Lilla Torg är hur kontinentalt som helst.  Det får mig att tänka på Sydsvenskans klassiska och kaxiga devis “Har du sitt Malmö, har du sitt varden.”

IT-mamman blev lika såld som jag, förresten. Och medan jag – som den upptagna egenföretagare jag är – tillbringade en hel dag i möte, handlade hon julklappar. Eller var det kanske juli-klappar? I så fall får vi hoppas att juli-tomten kommer i dag, för imorrn är det för sent.

Bloggdrottningen Lotten är på road trip i USA och spanar idag i matbutiken. Kolla själv.

 Har upptäckt en riktigt bra radiokanal i etern här över Newcastle. Century FM letar fram riktigt bra musik från 70-, 80- och 90-talen (och då menar jag RIKTIGT bra) och blandar med en och annan skön rökare från modern tid. Musik jag gillar, helt enkelt. Dessutom lokala nyheter och – inte minst: väderprognoser.

Det var således Century FM som skvalade i bilstereon när vi tidigare i eftermiddags gav oss iväg till ett av dagens utflyktsmål: The Metro Centre. Ett av Europas största köpcentrum, där vi tänkte tillbringa eftermiddagen under tak medan regnet skvalade utanför.

Det tänkte även cirka 16,5 miljoner andra människor. Alla Metro Centres parkeringar (flera stycken gigantiska) var en enda stor traffic jam. Efter att vi tillbringat en timme krypandes i kö inne på parkeringen, fåfängt sökande efter en ledig ruta som mirakulöst skulle uppenbara sig mitt framför vår näsa utan att någon annan märkte den, insåg vi att det var lika bra att ge upp och försöka hitta någon annanstans att spendera pengarna som värkte i våra plånböcker.

Efter ytterligare en halvtimmes brutalsnurrande i det totalt oskyltade Newcastle, där vi bland annat helt överraskande råkade passera enorma fotbollsarenan St James’s Park, hade jag fått nog. Jag hade nästan kramp i benen och styrde kosan hemåt.

Snurrade en stund till innan vi hittade ut på A1 och kunde anträda den 40 minuter långa hemresan med oförrättat ärende. Humöret i bilen var förbluffande gott, trots den fatalt misslyckade utflykten. Inte ens det faktum att vi fick ligga och trycka i 40 mph en lång stund bakom Mr. Brown och hans fru – på väg hem i sakta mak från boulemästerskapen i Morpeth, no doubt – fick mungiporna att peka nedåt.
Och när allt kändes som mest absurt, lade Century FM:s discjockey på ännu en kanonlåt. Wait in vain med Bob Marley.

Imorgon drar vi till Metro Centre igen. Men då vill vi inte vänta ”in vain”, så vi hänger på låset. 11 o’clock sharp – be there or be square.