Det är intressant med barn. Idag, i den sista skälvande stunden av ett ganska trist sommarlov, är bara jag och Magic hemma. Visserligen har jag fullt upp med arbete, men det ges ändå chans att göra vissa intressanta iakttagelser av denna elvaårige drasut, som snart vuxit ikapp sin far och springer med sjumilakliv mot vuxenvärlden.

Som när vi äter. Han bangar som vanligt inte när jag frågar om han vill ha lite getost i tomatsoppan, och smackar förnöjt över den goda kombinationen. Ostens krumeluriga smak som är både salt, syrlig och avslutningsvis lite sötpepprig på samma gång gör en fin piruett ovanpå den mustiga tomatsoppan.

Men det som får mig att le, är hur han kastar sig över en av försändelserna i dagens post: Biltema-katalogen. Han bläddrar så frenetiskt att han tappar brödet i soppan och skvätter på sin vita t-shirt. Han vadar runt i en värld av smarta prylar och grejer man måste ha och suger girigt i sig informationen om varornas förträfflighet.

Efter att jag plockat undan från matbordet, undrar jag vart han tagit vägen. Jag hittar honom inte.

Då ser jag den röda skylten på toalettdörrens lås. Och fattar precis.

Jag förflyttas raskt tillbaka till en plats någonstans där sjuttiotal möter åttiotal. Plötsligt är det jag själv som låst in mig på muggen, med en ny Hobbex-katalog i ett stadigt grepp.

Jag lusläser.

Om båtar i byggsats, oumbärliga skämtartiklar, luftgevär, trimdelar till mopeder och om cykelbilen Fantom. Jag är förlorad i en annan dimension. En lång stund, tills jag märker att mitt ben somnat.

För garanterat första gången i mitt liv, blir jag lite varm inombords när jag tänker på Biltema-katalogen.

Sen rycks jag ur mina tankar av en röst som ännu inte sargats av målbrottets bristande barmhärtighet:

“Pappa, jag går ut och åker skateboard.”

Sommarlovets sista skälvande stund – den måste man ta vara på.

Fick ett mejl från Anton, som tyckte att jag kunde skriva en rad om sajten Cherrycoke.se. Där pågår en namninsamling med syftet att få Cherry Coke tillbaka i svenska hyllor. Och det klart att jag ska skriva om det. Tack för tipset, Anton!

Personligen kommer jag nog inte att skriva under. Jag minns att Cherry Coke fanns på den svenska marknaden under en kort period i min barndom, och jag tyckte faktiskt att den smakade apa. Jag köper mycket sällan cola, men om jag blir tvungen att välja vill jag helst ha Pepsi.

Som en liten miniresearch kollade jag in den utmärkta cola-bloggen Fulcola, och upptäckte där att det även pågår en namninsamling för att få tillbaka Vanilla Coke. Det uppropet hittar du här. Tyvärr skriver jag inte på här heller, för vaniljcolan är enligt mig ännu värre än Cherry Coke. Jag är dock helt för valfrihet, så jag önskar vanilj- och kärsbärscolafantasterna lycka till.

Den här typen av kampanjer dyker upp med jämna mellanrum, och har kanske mest förekommit i glassvärlden. Den mest kända kampanjen är nog den för GB:s Hallonsplitt, vilken drogs igång av artisten Niklas Strömstedt. Jag har en känsla av att nostalgi är en underskattad faktor hos många livsmedelsföretag, även om GB på senare tid tycks ha satt i system att rota fram gamla nedlagda glassorter och ge dem en kort revival. Just nu är det Top Hat som är på tapeten.

Under ungefär samma period som körsbärscolan såldes i Sverige, såldes även en annan läsk som jag minns med betydligt större kärlek: Dr. Pepper. Den har jag inte sett på länge, men den finns förstås i andra länder.

Min barndoms nostalgidryck är nog annars saft i olika former, mest morsans hemkokta vinbärssaft. Eller den riktiga höjdaren, björnbärssaften, som tyvärr inte förekom lika rikligt. Ett annat tydligt saftminne är från min mormors hus, där jag vistades mycket: Hon hade alltid Björnekullas apelsinsaft i skafferiet. En flaska med en nallebjörn med kockmössa, har jag för mig. Jag minns också att mormor nästan alltid blandade för stark saft. Jag tror hon själv gillade den bäst så, men jag fick späda med vatten för att kunna dricka.

Jag minns också läsk med den där hopplösa korken där man drog i en metallflik. När man drog i fliken skalades liksom en remsa bort i ytterkanten så att man kunde öppna flaskan. Man skar sig ofta på metallen, men inuti fanns en rund korkbit som man kunde hålla fast med tummen och pekfingret på ett särskilt sätt, samtidigt som man kupade handen. Sedan slog man till med andra handen mot öppningen på den kupade handen, och då flög korkbiten iväg med ett kraftigt ploppande ljud. Man var lättroad på den tiden.

Nu har jag snöat in helt på nostalgi, så jag ber dig om hjälp igen: Nostalgidricka, tack! Klicka på kommentarlänken och berätta vad du drack som barn. Och om du missade det förra inlägget om nostagligodis, kan du väl fylla på med dina barndomsminnen där också? Snälla?