Gitto skriver som vanligt alltid läsvärda saker, och det här inlägget får även mig att minnas.

När det slaktades gris på gården där jag växte upp, skulle allt tas tillvara. Så när jag kom hem från skolan och gick ned till mitt rum i källaren, fick jag kryssa mellan hinkarna. Fulla av grisblod, som skulle bli blodpudding…

Den tunga, söta blodlukten hängde kvar länge, och var knappast uppbygglig för en känslig trettonåring. Antagligen är det ren tur att jag inte är vegan – en av grisarna var ju min egen Tuffa Viktor, en utstött liten stackare som jag fick ta hand om själv ett sommarlov.  Han fick ett eget bås och jag gav honom mat varje dag –  tills sommarlovet var över. Sedan blev han julgris…

Jag äter inte blodpudding längre, och ni förstår kanske varför. Proteinerna får man fixa på andra sätt. Hustrun gillar dock blodpudding, så vi har en husmanskompromiss: När hon äter blodpudding, äter jag ärtsoppa.

Har suttit och slitit med min tidning hela dagen, och bland annat fått utstå TVÅ strömavbrott. Stormade in på posten cirka sju minuter före stängningsdags. Nu när jag kommit hem och gör det allra sista, pdf-upplagan, upptäcker jag att jag skrivit fel datum. Det står 8 mars istället för 8 februari.

På varje sida.

Shit pommes frites – den sista idioten är uppenbarligen inte död. Han hänger i lianen och käkar wienerbröd. Eller nåt. Nu ska jag nog logga ut för idag.

Jag har insett att jag använder ordet äntligen alldeles för mycket. Så nu skriver jag inte det. Jag skriver… hmm… Finns det ingen synonym till äntligen? Skit samma, jag tycker det är befriande och härligt att höra Åsa Öström, nyvald ordförande för Sveriges Sensoriska Nätverk (bilden), avge sin programförklaring:

“Vi måste sätta fokus på smaken och det positiva i matglädje, inte bara prata näringsvärden och övervikt”, säger hon.

Preach it, sister, säger jag. Ge dem vad de tål!

Jag har arbetat med det här i tio år, och på senare tid har det blivit alltmer fokus på ångest, skräck och dåligt samvete. Istället för att vara ett glädjeämne, så har maten blivit vårt största bekymmer.

TV-kockar och matjournalister gör sitt och håller hedonismen vid liv – men man predikar för de redan frälsta. Det som skrivs om mat i de stora nationella medierna handlar egentligen om vikt, sjukdomar och var man hittar det billigaste köttet.

Åsa är till vardags fil. dr. vid Restauranghögskolan i Grythyttan.