Min rygg värker och nu ska jag åka till min mamma och bära ved. Elverket har nämligen efter år av väntan plötsligt beslutat sig för att gräva ned elledningarna. Precis under den stora högen av ved som jag fått av min mamma.

Det där med strömförsörjning verkar ha blivit ett stående – och störande – inslag i mitt liv.

IT-mamman säger till mig att hon inte fattar vad jag menar i mitt inlägg om Gömma Nyckeln.

Och då inser jag plötsligt att den som vinner Gömma Nyckeln – det är ju den som hittat nyckeln. Och det har inte vi. En stor fet knippa med ett långt nyckelband och nycklar till huset, firmans postbox och den stora klunsiga fjärrkontrollsgrejen till bilen. Spårlöst borta.

Jag bävar.

Tänk om det ligger en räkning eller två i boxen? Och några påminnelser? Jag har ingen aning, för den andra postboxnyckeln har varit borta i evigheter.

Slutledning: Vi är bra på att gömma nycklar i vår familj. Och vi brukar hitta dem igen, fast denna gången verkar det tufft. Det har gått över en vecka.

Och varför påstår jag att vi vunnit VM, när vi egentligen kom sist? Förklaringen till detta är egentligen ganska enkel: Som inbiten GAIS:are har jag periodvis i mitt liv, i ren självbevarelsedrift, tvingats läsa tabellerna i sporten upp och ned. GAIS är visserligen tillbaka i Allsvensken (for good, eller hur Rolle?) men ibland glömmer jag bort mig. Som till exempel när jag läste resultaten från VM i Gömma Nyckeln. Sorry, jag ska skärpa mig. Och köpa ett nyckelskåp.

Anne och lillsyrran är eniga efter att ha läst om min kaffekatastrof: jag borde ha en pipmugg. Lilla Larsson har två, en med Bamse och en med Nalle Puh, men hon använder ingen av dem.

Fast kan man dricka kaffe ur en pipmugg? Jag tvivlar. Vet knappt om jag vågar testa. Tänk om någon ser mig.