Jag vet – jag är inte hemma (se förra posten). Bara en liten stund till, sedan drar jag. Och innan dess ska jag informera om årets största (?) nyhet inom matvärlden: koffeindonuten!

Läste precis om det på den amerikanska bloggen Slashfood och kände direkt att detta måste vara den största nyheten hittills i år. Det är nån amerikansk forskare som klurat ut ett sätt att tillsätta koffein till donuten utan att det ger någon bismak, och i oktober kommer produkten att lanseras i USA. Fantastiskt vad de kan hitta på, ändå.

Möjligheterna känns oanade, och nu väntar jag bara på en donut med trådlöst Internet, så att man kan läsa morgonens nyheter. Innan man äter upp dom. Och får sig en koffeinkick på köpet. Vem sa att det var bättre förr? Vem?

VEM?

Nähä, tänkte väl det.

Fegisar.

Nu ska jag bara ta en kopp kaffe innan jag ger mig ut på dagens expedition till Göteborg och Halmstad.

Solen och jag kommer inte alltid överens. Anledningen är att jag, liksom många andra svenskar, har förmågan att underskatta dess styrka. Särskilt med ozonhål och allt sånt. Detta har lett till en hel del trubbel genom åren, som solfrossa och vid ett tillfälle faktiskt riktiga brännskador på axlarna med stora blåsor och sår.

Men man blir ju äldre och klokare, och smörjer in sig med solkräm. I söndags startade jag ett nytt Timell-projekt, nämligen bygge av ved- och cykelskjul bakom garaget. Det var hett som i Åmål, så innan jag gick ut slet jag till mig en tub solkräm om smörjde axlarna.

Förnuftigt. Tyckte jag. Då.

Insåg inte riktigt att krämen ifråga var avsedd för Lilla Larsson och andra personer i blöjålder. Solskyddsfaktor 25. Så nu ser jag ut så här:

Fläskig mage kan många skryta med. Men inte bäjkonrygg…

Gårdagens firande av nykläckta studenten Alice i Underlandet kom av sig lite. Efter att vi masat oss till gymnasiet i dammig hetta, och sedan masat oss hem (jag och IT-mamman fick cykla åttaårige Legolas cykel halva vägen var, för han liftade med mormor), visade det sig att Magics mage inte ville vara med längre. Antagligen har han drabbats av samma bacill som Lilla Larsson fick sig en släng av tidigare i veckan.

Han hade ont och var lös i magen, så vi bestämde att jag skulle stanna hemma med honom.

Magic var helknäckt och grät floder. Han hade sett fram emot fest i Underlandet. För att trösta honom försökte jag tänka ut något kul som han och jag kunde hitta på när de andra åkte till Underlandet. Jag föreslog massor av saker, men allt bemöttes med sura miner. Tills jag kom på det:

“Vi kanske ska spela lite Playstation? Du och jag?”

Han tittade upp lite surmulet, och muttrade: “OK, kanske det.”

Så vi drog igång NBA Live 07, jag var Spurs och han var Bulls. Görkul! När han hade förödmjukat mig ganska ordentligt, och ledde med 29-17, stoppade plötsligt spelet.

“Va, vad hände nu?”, hojtade jag, med ögonen klistrade på TV:n.

Jag vände mig mot Magic. Han satt framåtböjd över en skål som han tydligen tagit med sig utan att jag märkt.

“Mår illa”, kved han. Sedan dröjde det en halv minut och därefter… ja, ni fattar.

Jag fattar INTE varför sån här skit ska komma nu? I juni? Men det är väl bara att hacka i sig och hoppas att man själv slipper.

Och att San Antonio Spurs spelar bättre när det inte är jag som sitter bakom spakarna.…