Först hör jag Kaj Kindvall prata om honom på radion. Sedan hittar jag honom här.

Min gamla kompis Anders är han till vänster på bilden – han spelade bas i vårt band Bo-Rågers. Nu lirar han i en helt annan division – bland annat i bandet La Nana med skådisen Ola Rapace (Tusenbröder, Wallanderfilmerna med mera) bakom micken och i Homy. Han har också (tillsammans med Jesper Högberg) skrivit låten “Promise broken” som Asha Ali sjunger, bland annat i Martina Haag-filmen “Underbar och älskad av alla.”

Det är så fränt att jag dör.

Och låten “Toxicomane”, som du kan höra på MySpace-sidan, svänger grymt.

Jag har inte sett Anders på evigheter, men jag blir svinigt glad över att se att det går så bra för honom. Jag vet ju hur begåvad han är.

Vi var ganska förtrogna under tonåren, till skillnad från många andra i våra kretsar var han en kille som man både kunde prata med och lyssna på. Inte bara om trams, utan även viktiga saker.

Och i vanlig ordning – jag vet inte vad som händer med mig – så blir jag sjukt nostalgisk. Jag minns när vi hamrade hemma i Bullens källare. Och när vi tyckte det var så varmt inne i källaren att vi baxade upp alla våra grejer på Bullens balkong och repade där istället. Till stor förvåning för ett gäng kvigor som gick och betade på ängen intill.

Då som nu var min uppgift att sätta ord på saker och ting. Förmodligen borde jag ha hållit mig till det, men jag har alltid varit dålig på att inse mina begränsningar. Så jag sjöng och spelade ibland lite gitarr också.

En gång blev vi fetblåsta av en musikaffär i Göteborg, som lurade på oss en ljudanläggning som bland annat innehöll en hemmabyggd rörförstärkare, monterad på en bit av en garderobsdörr. Den var så känslig att rören gick sönder om någon nös i vår replokal.

När Bullens källare inte längre funkade som replokal flyttade vi till Knatt. Sedan fick vi fatt i ett eget hus i ett industriområde som vi fick hyra billigt av kommunen. Huset blev vårt tillhåll, och efter ett tag även för våra kompisar. Innan hade Orust MC-klubb hållit till där, så vi slet hårt med renoveringen.

Jag minns våra spelningar. De var inte många, men det var kul. En sådan spelning var när jag stack från mitt studentfirande och lämnade lulliga kompisar i vita mössor för att hämta en hyrd lastbil och köra till Lilla Edet. Jag skulle hämta upp en ljudanläggning som vi hyrt inför kvällens spelning – en avslutningsfest för högstadieeleverna. Festen hade vi ordnat själva, med god hjälp från kommunen.

Minns också tydligt hur vi spelade in vår version av låten “Sugar” till tävlingen Rock-SM. En hel del av inspelningsarbetet ägde rum hemma i Spiggens lägenhet. Han jobbade på varvet, tjänade pengar och hade en portabel studio med fyra kanaler. Vi kom inte med i själva tävlingen, förmodligen eftersom vår version av låten var rätt fantasilös. Det var helt fel musikstil för oss hårda rock’n roll-grabbar.

Härliga minnen. För det mesta. Som festen i replokalen som urartade med att någon slängde ut en ölback genom fönstret på andra våningen. Backen var full med tomglas. Och fönstret var stängt. Vi fick gå och plocka glassplitter i trädgården i timtal dagen efter. Det var inte kul, men sådant kan hända när ett gäng ystra tonåringar får efterlängtat grönbete.

Och förresten: det var inte jag som kastade ut backen. Inte Anders heller.