Jag rörde inte min dator på 48 timmar. Det gick faktiskt riktigt bra, eftersom vädret var ok och jag hade ett litet byggprojekt att roa mig med. Samt diverse träningar, matcher och annat trevligt.

Därför har det förstås inte blivit några blogginlägg. Förrän nu.

Den vita helgen är inte mycket att orda om, den avslutades på ett lysande sätt när mina killar i West Ham (utan avbytare) krossade Juventus med 10-2. Och nu pratar jag om knattefotboll – inte Champions League och sånt där vuxentrams.

Starten på veckan innehöll dock ett orosmoln. Det såg ut ungefär som på bilden härintill, även om den inte föreställer de som var direkt inblandade:

Lilla Larsson, som alltid varit en sådan dagisfantast, blev plötsligt klängig och ängslig när jag skulle lämna henne imorse. Jag intalar mig att det beror på att vi möttes i dörren av en gråtande flicka som just skilts från sin pappa under stor klagan.

Men jag har märkt att hon långsamt blivit lite avståndstagande mot en av fröknarna, och just denna fröken var ensam på avdelningen när vi kom imorse. En ung tjej som är jättesnäll och glad, jag förstår ingenting. Som tur är har vi dock en gammal bekant, Prästfrun, som börjat jobba på Lilla Larssons nya avdelning. De har fått bra kontakt, och idag kom Prästfrun till min undsättning.

Jag satt med en snyftande Larsson i knät, och förklarade så pedagogiskt jag kunde:

“Jag måste åka och jobba nu, förstår du. Så kommer jag och hämtar dig sen i eftermiddag, och du kan leka med dina kompisar och ha jättekul!”

“Nää. Jag vill sitta hos dig och mysa”, hulkar hon och lägger sitt huvud mot mitt bröst. Detta blir jobbigt.

“Ja, fast ju längre jag sitter här, desto jobbigare blir det när jag ska gå sen”, svarar jag.

Nu rycker Prästfrun in, hon har precis hängt av sig jackan och uppfattar snabbt situationen.

“Det är bättre att du kommer till mig, så kan vi gå och vinka”, säger hon och lägger rabarber på det snyftande lilla paketet.

Det här har jag varit med om många gånger förr. Fast aldrig med Lilla Larsson. Men jag vet att det där var min stickreplik, så jag försvinner i ett moln av rök. På med skorna, ut genom dörren och förbi fönstret där Prästfrun och Larsson står.

Jag vinkar medan jag går förbi. Mina mungipor är uppe vid öronen. I min mage – en klump av is. Fast jag vet att hon glömt detta innan jag kommit nedför backen med bilen, så skär det i mig. Jag kämpar mot reflexen att springa tillbaka och hämta henne så att vi kan sitta hemma i soffan och mysa hela dagen. Det går ju inte, och detta är en fas som alla barn går igenom. Men ändå: Aj hejt itt!

Hoppas det går bättre imorgon.

Jag har inte suttit mer än tio minuter framför datorn förrän dagens stora chock faller ned som en skadesjuten dront i mitt knä: Före detta Nationalencyklopediredaktören Lotten avslöjar att Tjörn och Orust sitter ihop på uppslagsverkets karta.

Igår förlorade GAIS mot Elfsborg med 5-1.

Och nu detta.

Mitt hjärta kramas av en iskall hand. Jag kämpar för att hålla paniken stången.

Varför?

För att jag är uppvuxen på Orust. Och för att min mors släkt har bott där sedan jura-tiden eller nåt sånt. Även om jag flyttat till fastlandet, känner jag mig inombords ändå som en Orustbo. Och som Orustbo vill man inte klumpas ihop med Tjörnbor i onödan. Det finns en djup och långvarig misstro mellan folket på de två öarna, och det är inte så många år sedan som patruller med Orustbor tog sig över Skåpesundsbron, beväpnade med diverse tillhyggen, för att vid gamla Hällers dansbana spöa skiten ur tjörbura. De fick förmodligen lika mycket spö själva, och likadana bataljer utspelades emellanåt även på andra dansbanor på Orustsidan.

Idag är den där fiendskapen mer ett vänligt gnabbande. Några av mina allra närmsta vänner är Tjörnbor, och den vänskapen har vuxit fram utan minsta lilla skärmytsling. Trots detta tror jag att nyheten (som är rätt gammal vid det här laget) skulle kunna orsaka ett och annat hjärtstopp i de två ökommunerna.

Min egen, högst subjektiva känsla, är att avogheten alltid varit större hos Orustborna. Detta förklaras troligen till stor del av avundsjuka. Tjörnborna har alltid varit mer driftiga och företagsamma. De har tjänat pengar på alla möjliga saker, ett exempel är “Potätkongen” – en påhittig snubbe som åkte runt och köpte potatis som Tjörnborna odlat i skrevor och vrår för att sedan åka och sälja alltihop på torget i Karlstad 20 mil bort. Där fanns efterfrågan. Idag har Tjörn storhamnen Wallhamn och Nordiska Akvarellmuséet, bara för att nämna ett fåtal kommunala trumfkort, medan Orust kommun (ja, det heter förresten Orust kommun, inte Orusts kommun) inte har mycket att bjuda på bortsett från det som erbjuds av privata aktörer.

Driftigheten har resulterat i att Tjörnborna fått rykte om sig att vara snåla. Det är nog egentligen inte helt korrekt. Affärssinnade vore ett bättre ord. Och på topplistan över kommunerna som skänkte mest till insamlingen Världens Barn 2006, ligger Tjörn på nionde plats. Vilken plats Orust kom på vet jag inte, men vi fanns inte med på topp-50, i alla fall.

Tjörnbons mest typiska fördom om en Orustbo är nog att det är en lat och ganska bonnig typ. Och sjävklart har lantbruket på den något större ön (Orust, alltså) alltid varit lite mer storskaligt. Något större åkrar, lite fler djur och så vidare. Detta hindrar inte Tjörnborna från att emellanåt använda det nedsättande uttrycket “mager som ett orustekräg”, vilket närmast kan översättas “mager som en orustkossa.”

Trots att fiendskapen numera vattnats ut rätt rejält – blandäktenskap är till exempel vanligt förekommande – så tror jag ändå att både Orustbor och Tjörnbor vill ha kvar lilla Skåpesund, som skiljer de två öarna åt. En värld där Tjörn och Orust hänger ihop skulle bli för komplicerad och instabil.

Jag ägnade ungefär en minut nu på morgonen åt att försöka hitta de siameiska öarna i NE:s nätupplaga. Men de nitiska redaktörerna har förstås återställt ordningen och felet finns nog endast att beskåda i det tryckta lexikonet. Som jag inte äger. Och det är kanske lika bra det.