Tänkte delge en liten anekdot som jag plötsligt minns när jag sitter här och väntar på att Magics fotbollslag ska inleda sin match.(Nej, jag har inte datorn med mig, men man kan göra mycket med en mobiltelefon och ett litet hopfällbart blåtandstangentbord.)

Hela historien började med att jag gjorde det som jag gör mest hela tiden, nämligen skrev en nyhetsartikel om en ny livsmedelsprodukt. Jag vill minnas att det var en soppa, eller möjligen frysta grönsaker. Det stora i nyheten var nämligen egentligen inte produkten i sig, utan förpackningen, som var av kartong, mycket i stil med våra vanliga mjölkkartonger.

Eller som jag uttryckte mig: en tetra pak.

(Typiskt – nu börjar regnet vräka ned, och matchen har inte ens börjat…)

Jag tyckte jag var duktig som fick med mellanslaget mellan de två orden, och tänkte inte så mycket mer på det.

Men ett bra tag senare, ett par månader minst, damp ett brev ned i företagets postlåda..

Från Tetra Pak. Själva företaget som tillverkar förpackningarna. Kanske har jag brevet kvar nånstans, men inte här i bilen. Den exakta ordalydelsen minns jag inte, men innebörden var rätt tydlig: Skulle redaktören vilja vara så vänlig att ge blanka #¤% i att skriva på det där viset. Tetra Pak är ett varumärke och ett företagsnamn, men inte ett namn på en förpackning.

I sak är detta helt korrekt förstås. Men i folkmun används ordet tetrapak ofta för att beskriva en viss typ av förpackning.

Jag förstår att Tetra Pak vill skydda sitt varumärke. Men de är faktiskt för sent ute. Och att skicka högdragna brev till journalister tenderar att få motsatt effekt. Jag funderade lite filosofiskt vad man då ska skriva egentligen, men kollegan Newton resonerade precis tvärtom:

“Nu vet vi ju precis hur vi ska skriva i fortsättningen.”

Det finns nämligen inget som retar gallfeber på en journalist lika mycket som när någon tror att de kan bestämma vad man ska skriva.

Eller?

Skönt förresten att det finns människor som delar mitt obscena intresse för det finstilta på förpackningar av olika slag.

…kollegan Newton. Idag var det en sån där morgon då man letade efter omstartsknappen. Reset, ctrl-alt-del eller varför inte bara “Gå tillbaks till ruta ett utan att passera gå.”

Jag börjar tro att jag faktiskt lever i Fawlty Towers. Mest känner jag mig som Mr. Fawlty himself – jag försöker få allt att fungera, men allt går bara åt skogen hela tiden. Fast ibland känner jag mig som majoren. Nån som minns? En snäll, artig och förvirrad gubbe, som förgäves försöker förstå vad som händer runt omkring honom.

Nu besparar jag er alla de små vardagligt irriterande detaljerna och snabbspolar fram till klockan 07.47. Efter den vanliga kalalbaliken med bortsprungna plånböcker, strumpor, mössor och bilnycklar sitter äntligen IT-mamman och Lilla Larsson i bilen för att anträda färden via dagis till skolan där IT-mamman jobbar. De är sena som vanligt, men åker strax.

Jag – fortfarande klädd i morgonrock – kan äntligen slå mig ned framför min dator för att “barakolla”. (Det här uttrycket borde de flesta bloggare, fejsburkare, chattare, myspejsare och lunarstormare känna igen. “Jag ska barakolla……………” fyll i valfritt alternativ: mejl, blogg, statistik, fejsburk, MSN eller nåt annat.)

Men jag hinner inte barakolla, för dörren slits upp av IT-mamman. Jag hinner tänka nåt i stil med “Vad i alla glödheta…” innan…
“Stellan! Du måste ju köra mig!”

Dehaddejaglömmt.

Jag måste köra henne till skolan för hon får skjuts till bokmässan i eftermiddag och jag ska hämta barnen och lämna dem hos farmor så att IT-mamman och jag kan åka på bloggträff ikväll och vi tänkte ju ta bussen hem så vi kan klämma några öl på Gyllene Prag och…

Nu är jag påklädd. Min kalufs ser ut som en överkörd kanin – tur att det finns baseball-kepsar.

Vi sätter oss i bilen och åker. Har kommit ungefär en dryg tredjedel av den tio minuter långa bilfärden, när IT-mamman plötsligt hojtar till:

“SHIT!”

Nu är jag majoren: tittar förundrat på kvinnan intill. Vad är det med henne?

“SHIT! Jag har inte målat mig! Stellan, jag har glömt att måla mig!”

Någon som minns lektionerna i körskolan? “Vänd på lämplig plats.”

Jag vänder på lämplig plats. När vi svänger in på vår gata, hör man Lilla Larssons röst från baksätet:

“Vaffö ska vi åka hämm ijänn?”

“Vi glömde en sak”, säger jag.

“Va glömde vi fö sak?”, frågar Larsson.

“Pappa glömde sin plånbok”; säger IT-mamman. Vilket visserligen är sant, fast den kunde jag åkt hem och hämtat senare.

“Kan ju inte säga att mamma har glömt sitt smink. Tänk om hon går och säger det på dagis”, mumlar IT-mamman i mungipan.

Vi tar en liten omväg tillbaka till skolan. Vill inte att Magic och Legolas, som står vid busshållplatsen, ska se oss och undra vad vi håller på med. Släpper av IT-mamman på skolans parkering och rullar försiktigt ut bland cyklar och mötande bilar på vägen upp mot dagiset.

Då hör jag ett vrål och dunkande mot plåten.

Det är IT-mamman. Hon sliter upp bildörren.

“Jag måste ju ha mina nycklar!”

Dehaddejaglömmt.

Hon får nycklarna till skolan, jag tar nyckel till bil och hus och åker vidare för att lämna Larsson. Som givetvis möts i dörren av Unga Fröken: en jättesnäll och gullig tjej som Lilla Larsson av någon outgrundlig anledning tycks vara en liten smula rädd för, åtminstone på mornarna. Hon klamrar sig fast vid mitt ben, som hon alltid gör när Unga Fröken möter henne i hallen. Jag gör mig redo för strid, men som tur är har Unga Fröken också insett att denna situation bara kan hanteras på ett sätt. Så när Larsson fått av sig ytterkläderna, baxar Unga Fröken resolut med henne in till fönstret för att vinka till mig.

När jag sätter mig i bilen, undrar jag om något mer kan skita sig nu. Då inser jag att jag måste tanka. Med mitt Visa-kort, som är övertrasserat, eftersom IT-mamman och jag numera har fått varsin limit – halva beloppet mot tidigare – istället för en gemensam limit för våra två kort. Eftersom IT-mamman aldrig hann lära sig sin kod till det nya kortet innan hon knappat in fel kod tre gånger, så ligger det just nu på mig att göra de flesta inköp. På en halv limit.

Då jag numera lever i en Fawlty Towers-värld, kommer det förstås aldrig att gå att tanka. Istället kommer säkert en metallisk röst att basunera ut över hela macken: “Haha! Du har inga pengar!” Ungefär som den gode Magic gjorde häromdagen på Coop. “Du har inga pengar på kortet”, förklarade kassörskan. “VA! HAR DU INGA PENGAR PÅ KORTET!?”, repeterade Magic, så högt hans elvaåriga lungor förmådde. Ungefär tolvtusenåttahundratjugofyra huvuden vändes mot mig. Sedan vändes de bort i avsmak. Han har inga pengar på kortet. Vilken loser. Och stackars barn, med en sådan pappa.

Jag börjar planera för min reaktion när jag vägras tanka min bil. Hur skulle Basil ha gjort? Jag minns hans misshandel av bilen som krånglade, och en plan tar form i mitt huvud. Planen inbegriper diverse handgripligheter och slutligen ett nådaskott. Det blir perfekt. Falling Down, fast roligt. Allt jag behöver är ett vapen, men det ska väl gå att fixa.

Väl framme, visar det sig att pumpen snällt accepterar mitt kort. Jag tittar vantroget på den. Va? Får jag tanka?

Idag går verkligen inget som man tänkt sig.