…den är helt omöjlig att äta i bilen. Det är nog Max godaste burgare (inte för att jag äter där så ofta, men ändå) och när jag stannade till i Partille idag på vägen hem från Herrljunga, så kunde jag inte stå emot.

Mitt i trafikinfarkten som kallas Olskroksmotet ångrade jag mig djupt. En stor kladdig grönsak föll majestätiskt, nästan i ultra-rapid, ned från hamburgaren och landade med ett plask på mitt lår. Jag hade dressing i ansiktet och över hela händerna, samtidigt som jag med solen rakt i nyllet försökte manövrera min lilla British Racing Green mellan polska lastbilar och trötta pendlare.

Så nu måste jag lägga in en tvätt.

Ok, här kommer mitt bidrag till Blog Action Day, som i år handlar om miljön.

Inspirationen kommer från Bondhustrun, som skriver om en barnbok som verkar vara helt i min smak. Den måste jag försöka få tag på.

Fast egentligen var det inte boken i sig som inspirerade mig. Snarare var det en förflugen mening på slutet om att leta pantburkar som plötsligt fick ett minne att ploppa upp i min skalle.

Nuförtiden har jag äntligen fått det där med pantandet att fungera. Men det fanns en tid då jag ett par gånger om året samlade ihop kassar med pantflaskor och -burkar ur diverse skrymslen och uthus för vidare färd till närmsta butik med pantautomat.

Vid tillfället ifråga hade jag samlat ihop en sopsäck full och begav mig till en större Ica-butik i södra Helsingborg för att panta. Jag stod där och tryckte in flaska efter flaska och hoppades ingen bekant skulle gå förbi. Då rullar en man i femtioårsåldern fram till automaten intill. Han tittar imponerat på min säck och säger något om “bra skörd.” Jag muttrar något lagom ohörbart tillbaka och fortsätter mata den hungriga automaten.

Plötsligt tittar mannen på mig och säger, en aning triumferande och i stort samförstånd:

“Jag körde förbi Hyllinge idag, och då såg jag en som låg där i diket. Jag tänkte: ska jag stanna? Men näe, jag sket i det!”

Så nöjd. Jag tror faktiskt han ville imponera på mig. Lite brödraskap. Vi var pantarkungar, jag och han. Underbart.

Hur ska jag nu få detta att bli en apell för miljön? Jag vet inte. Men du fattar nog. Pantamera, typ.

Det är inte mitt fel att jag gillar choklad. Läs det här, så fattar du vad jag menar.

Extra roligt i sammanhanget är en udda detalj: det schweiziska forskarlaget fick hålla på länge för att bli klara med studien, mestadels beroende på att det var så svårt att hitta elva män som INTE gillar choklad.