Jag har varit på väg att falla i sömn hela dagen. När jag var i affären för att handla gick det runt i huvudet, och vid glassboxen kunde jag bara tänka på att jag ville åka hem och lägga mig.

Med god hjälp av Magic lyckades jag betala, packa grejerna och ta mig hem. När jag burit in kassarna kollapsade jag på sängen. Sedan sov jag en bra stund. Visserligen med återkommande avbrott, orsakade av diverse tjut och oljud från Lilla Larsson, men ändå. Jag kan inte minnas när jag sov middag senast.

Vi hade goda vänner här på kvällen, det var mycket trevligt och jag lyckades kväva de flesta gäspningarna. Nu är klockan elva och vi väntar på att Magic ska komma hem från nattusdd. Jag kan återigen bara tänka på att få sova, och jag förstår inte varför.

Kan det vara penicillinet som jag käkat i en dryg vecka nu?

Jag vet inte, men det är i alla fall väldigt gott med hallonsorbet.

Gonatt.

Det är rätt roligt att ha en blogg. Men när man börjar skriva att man mår pyton och får en massa omtänksamma kommentarer, då blir man nästan lite rörd.

Så här skriver Jessika nu på förmiddagen:

Har du ringt till läkaren?

Eftersom jag vet att Jessika haft nog av egna problem blir jag glad och rörd av sådan omtanke. Och ja, Jessika: jag har ringt. Jag har varit där och blivit undersökt från topp till tå av alltid lika grundlige dr. B. Han har undersökt Legolas ett antal gånger, och vunnit mitt förtroende.

Av det han fann var det en sak som gjorde mig förvånad: Jag har tydligen en slags varklump i bihålan. Så nu har jag fått cortison-spray och penicillin och förhoppningsvis kan detta avhjälpa symtomen. Men dr. B vill ändå träffa mig igen om tio dagar för att se hur det utvecklar sig. Och sjuksköterskan som jag talade med imorse lät uppriktigt bekymrad och menade att “såhär kan du ju inte ha det.”

Mitt förtroende för vården i Västra Götaland håller mycket sakta på att återställas. Kanske finns det hopp, trots allt.