Under dagens visit i Halmstad pratade jag en del med Åke Hantoft. Han är bonde, men också vice ordförande i Arla. Nu aspirerar han på att ta ett steg uppåt när ordföranden Knud Erik Jensen avgår vid årsstämman senare i vår.

En av de andra journalisterna på pressmötet frågade lite försiktigt om det inte var krävande att vara så engagerad i Arla. Hinner han verkligen med sin gård?

“Jag reser ungefär 150 dagar om året. Plus tio dagar semester, så är det 200 dagar kvar – det är en heltid!”, förkunnade han stolt.

Undertexten är tydlig: Bönder har inte ledigt på lördag-söndag och sånt där trams. Och det har jag själv sett på nära håll. Men så är de ju också en utdöende ras, kanske den enda som jobbat ihjäl sig. Eller? Jag vet inte om det finns någon bonde i läsekretsen, men säg gärna emot. I det här fallet hoppas jag nästan att jag har fel.

Det blir mycket Arla idag. För här kommer ett citat som jag bara måste publicera av rent egoistiska skäl. När jag skulle ge mig av från Arlas möte i Halmstad, sa jag hej då till deras svenska informationschef Katarina Malmström, som jag haft kontakt med ganska regelbundet under de senaste 7-8 åren.

“Hej då!”, svarade hon. “Det ska bli intressant att se vad du skriver. Det är alltid dig jag är mest nervös för.”

Jag blev ganska paff. Visserligen har jag skrivit hundratals artiklar om Arla med många olika infallsvinklar, och av både negativ och positiv art för företaget. Egentligen har jag lite svårt att ta uttalandet på allvar. Men jag gör det i alla fall. Kul med lite skjutjärnskänsla för omväxlings skull.

“Ain’t no such thing as a free lunch”, brukar man ju säga. Vet inte vem som är upphovsman till citatet. Låter lite Churchill, men av någon anledning tror jag inte det var han.

Hur som helst, jag har just avnjutit en utmärkt lunch på Hotell Tylösand. Och betalat genom att skriva en lång artikel om Arlas bokslut och det nyligen avhållna representantskapsmötet. Ett möte som för övrigt är en mycket intressant tillställning av flera anledningar.

Mötet hålls bakom lyckta dörrar. Men när jag sitter utanför och väntar på att det ska ta slut, linkar en lång och gänglig man med glasögon, v-ringad cardigan, rutig skjorta och beiga manchesterbrallor ut genom dörren. Hans hår står en aning på ända på ena sidan, och han går sådär snett som man bara gör efter att ha slitit och släpat med sin kropp i många år. Han sliter upp sin mobiltelefon ur fickan och ringer någon.

Innanför dörrarna fortsätter mötet, som är det ytterst beslutande organet i ett bolag som omsätter över 50 miljarder per år och har verksamhet på plats i 50 av världens länder. Mannen med mobilen är en av representanterna som alltså har sista ordet när det gäller viktiga beslut i Arla.

Nu sitter han och bräker i sin mobil på brutal blekingska.

“Ja, ja tjöör him ikvell. Ja kållar majlen döå”… och så vidare. Jag orkar inte riktigt lyssna, förrän jag några minuter senare inser att mannen är inne en mycket detaljerad diskussion – om koskit.

“Ja, dä ä många bronnar som bårjar bli folla nöu. Men på sönnda kommer ongarna å barrbarrn, di har fått fuör saj att di ska fejra min fuölseda. Så dä blär engen scheitkuörning duå. Jaffår tua de på månnda.”

Och så fortsätter han med att berätta om en av hans gödselbrunnar som är så full av koskit att det skvalpar över när det blåser. Och om grannen som redan börjat köra ut sin koskit, och om vilka andra i socknen intill som har börjat, och om vilka som brukar komma igång sist. Och så vidare. Efter fem minuter av äkta skitprat (!) fimpar han mobilen. Och går tillbaka in genom dörrarna för att diskutera Arlas förehavanden.