Kul grej: Barnens Egen Matskola, ett projekt som syftar till att stimulera barns nyfikenhet och experimentlusta i köket. Jag gör vågen och önskar initiativtagarna, Anna Lind Lewin och Ami Hovstadius, fortsatt framgång med projektet.

Har just klarat av lunch med Legolas. Jag är själv hemma med honom och Lilla Larsson (hon fick en Semper-burk innan middagsluren, så hennes lunch är avklarad) den här helgen.
I min iver att lära sjuårige Legolas, som är en matskeptiker i högsta divisionen, bestämde jag mig för att svänga ihop en enkel rätt som var ny för honom men ändå inte för extrem för smaklökarna. Osttortellini med bacon och majs. Ost, bacon, majs, pasta – det borde väl funka?

Icke.

Han kommer ut i köket och tittar ned i stekpannan med en grimas över hela överkroppen. “Vad är det där?”, frågar han inkvisitoriskt. “Pasta med bacon och majs”, svarar jag med hurtigt tonfall. Vågar inte riktigt avslöja det där med ostfyllningen, men han är mig redan på spåren. “Det luktar konstigt”, muttrar han bistert. “Hade varit bättre om det inte luktade nånting.” Snacka om kulinarisk utmaning.

Jag lägger upp lite på hans tallrik. “Stopp, det räcker”, säger han. Och det kanske det gör. Men det är nu min rutin kommer fram: Jag ger honom lika mycket till och säger att han inte blir mätt annars.

Han sitter och petar ut baconbitar som han äter upp. Jag säger att han måste ta pasta också, annars blir han inte mätt. Han tar en. Jag iakttar honom spänt.

Det är verkligen genuint lidande. Inga tårar, visserligen. Men det är nära. Han tittar bedjande på mig med sina stora runda ögon. “Måste jag verkligen äta allt detta?”

“Okej, det räcker med hälften”, säger jag, helt enligt min listiga plan. Han pinar i sig en del, sedan tittar han igen. “Måste jag?”

“Ja.” Ingen pardon.

Han tittar på tallriken. “Sju stycken”, konstaterar han med en grimas. Jag säger att det går snabbt, kanske ska jag ta tiden? Hurtbullefarsan – tillika fotbollstränare – kommer fram och blixtsnabbt ligger mobilen på bordet. “Klara, färdiga, gå!”

Det här har ballat ur lite grand.

Men han äter i alla fall och nu är det bara en tortellini kvar av hans ranson. Den är lite kvaddad. “Vad har hänt med den?”, frågar den unge mannen. “Vet inte”, svarar jag. “Den kanske har blivit överkörd.” Mitt underbart skojiga skämt (OBS! ironi) är helt borkastat. “Då hade den ju varit platt”, grymtar sonen.

Han tar upp den på gaffeln och skärskådar den misstänksamt, likt en passionerad frimärkssamlare med ett dittills okänt exemplar av treskilling banco i pincetten. Sedan spänner han ögonen i mig. “Vad är det där? Inuti?”, frågar han med skärpa i tonfallet.

“Ost”, säger jag, som om det var det mest naturliga i världen. Och det är det ju, förresten.

Han kastar huvudet bakåt i en gest som utstrålar en blandning av uppgivenhet, ilska och glädje över att ha avslöjat mig. “Åh!”, utropar han. “Så det var därför!” Sen tuggar han i sig den sista biten. Sju tortelllini på 4,5 minuter blankt. Starkt jobbat, PG.

Det är inget fel på hans luktsinne i alla fall.