Fick en inbjudan tidigare idag, till bedömningen av tävlingsbidragen i årets upplaga av Chark-SM. Bedömningen äger rum imorgon – då är jag i Stockholm. Typiskt, tänk att få mumsa på Sveriges bästa korvar, skinkor och pastejer en hel förmiddag.
Jag får hålla tillgodo med Jordbruksverkets seminarium om “Livsmedelsindustrin och konkurrensen.” Det ska nog gå, det med.
Chark-SM är för övrigt en årlig tävling där landets bästa charkprodukter utses. Det handlar alltså inte om vare sig kast med liten sylta, stångkorvsstötning, skinkbandy eller 100 meter leverpastej. Bara så ni vet.
Matskribenten, -bloggaren och -nörden Lisa Förare Winbladh har haft den goda smaken att nämna mig i sin blogg. Lisa är en riktig hyper-foodie med dietistexamen (vill jag minnas) och ett förflutet som grundare av Matkaravan och skribent på bland annat Gourmet. Hon skriver uppmuntrande att jag bloggar “förtjänstfullt om nya produkter”, men att det inte är “tillräckligt nördigt” för hennes smak.
Och då, plötsligt, kommer det till mig. Som till aposteln Johannes på ön Patmos – en uppenbarelse från ovan. Gudomlig inspiration. Ordet jag sökt, devisen jag felat: Onördigt.
Det är precis det jag vill vara, och göra. Och efter tio år som skribent med livsmedelsindustri och -handel som specialområde så blir det garanterat – just det: Onördigt. Detta ska hädanefter bliva min paroll och mitt motto, och från och med nu är salt en garanterad onördig blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.
Tyvärr. Men den här gillade jag inte. Maxos version av den libanesiska aubergine-röran baba ganouj har en skarp, nästan frän smak som domineras av en överdos av vitlök och ättika. Det finns inget som balanserar.
Magic, som testade röran tillsammans med mig, gillade den inte heller. “För krämig, liksom”, var hans betyg. Konsistensen är alltså inte heller riktigt bra, aningen för såsig.
Salladen fungerar inte som jag hoppats – det vill säga som ett libanesiskt alternativ till vår hat-älskade svenska potatissallad.
En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.
