Bakom kindbenet, närmare bestämt. Det är en knöl som ibland svullnar upp och täpper igen bihålan. Då gör det konstant ont och jag blir yr.

Som nu, till exempel.

För ett antal år sedan utreddes saken av läkare som röntgade mitt huvud och stack upp lampor och tittmojänger i min ena näsborre.

“Polypös slemhinnesvullnad”, blev utlåtandet.

“Jaha”, sa jag. “Opererar man bort en sån, eller?”

“Normalt sett inte. De kommer ofta tillbaka igen. Vi avvaktar och ser vad som händer”, svarade dokton, som redan hade ena benet utanför rummet. Det var sista gången jag såg honom, och “polypösen” som vi skämtsamt brukar kalla den, har givit mig återkommande problem, men inte så svåra att jag orkat söka vård.

Förrän nu.

Jag tror det är dags för nån av lobotomi. Det lär inte bli värre, i alla fall.

…för nu ska vi ned på lite djupare vatten.

Jag var rätt trött när jag kom hem från bouppteckningen igår, och mäktade bara med en liten ytlig återgivning av kvällens begivenheter.

Det brukar i och för sig vara ganska ytligt här. Men nu läser jag vad min syrra skrivit. Och vad Peter skrivit. Och det river upp en massa bottenslam. Så nu bryter jag en gammal vana och blir lite mer personlig. Hoppas du inte misstycker.

Jag upplevde samma bisarra känslor som syster Ozzy igår kväll. Kanske känner jag vissa saker lite tydligare, för jag var fyra år äldre när vår pappa dog och allt ställdes på ända. Samtidigt vet jag att jag kunnat ta mig igenom vissa saker och lägga dem bakom mig.

Till exempel den paniska och irrationella skräcken som förföljde i många år efter att jag bildat familj.

Min farfar dog när barnen var små. Min pappa dog när barnen var små. Den statistiska risken för att jag skulle råka ut för samma sak borde vara mycket liten. Men den mänskliga hjärnan är inte så bra på att tänka så, och vill hellre se mönster i det som händer. Mönster som i hjärnan blir omöjliga att bryta, och utvecklas till mentala monster som tittar fram under sängen när man minst anar det.

När man får egna barn finns det en känsla som överskuggar allt annat: Jag ska skydda dem. Inget får hända dem. Det är mitt ansvar. I mitt fall har denna känsla besudlats av skräcken för att jag skulle ryckas bort och inte kunna finnas där för dem.

Jag har lagt det där bakom mig nu och lärt mig leva i nuet.

Men gårdagens händelser blev ett besök i dået. En glädje över att träffa människor som jag tycker mycket om, skam över att jag varit så dålig på att hålla kontakten. Människorna är intimt förknippade med min pappa, och då kommer den tillbaks, den där känslan som förföljde mig under hela min uppväxt: varför fick jag inte ha honom kvar?

Den känslan fanns alltid någonstans.

Som en ful matta på golvet i ett vackert rum.

Så länge jag höjer blicken, slipper jag se den. Behöver inte tänka på den. Men den finns alltid där ändå.

Och det gör han också.

Min pappa.