All posts by Stellan

Shit, Gun-Britt

Fotbollsträningen satte igång idag igen efter juluppehållet. Vi är skitsent ute med anmälningar till serier och sådant, så Kandidaten tyckte att vi skulle träffas 8.30. I vanliga fall börjar vi nio, och det är liksom på gränsen.

Till råga på allt har Lilla Larsson kört skiten ur mig inatt. Började gnälla i sin säng vid två. Sedan låg jag och lyssnade på gnället i trekvart innan jag gick in och lade mig på madrassen i hennes rum. Hennes lilla treåriga hjärna hade tydligen fullt upp med att processa dagens händelser, för hon har gnällt och gnytt hela natten.

Följaktligen vaknar jag efter spridda skurar av sömn vid kvart över sju. Senorna i min nacke har bytts ut mot såna där kemtvättsgalgar. Det är en speciell typ av spänningshuvudvärk som får en att konstant känna sig som man ska kräkas. Världen ser ut som om någon strukit ett tjockt lager vaselin på mina glasögon.

Bara det att jag inte har några glasögon.

Det dök bara upp elva killar på träningen, så vi spelade tvåmål mest hela tiden, med tränarna som målvakter. Killarna i mitt lag tyckte jag sög duktigt, och klagade till slut så mycket att jag fick ta ett allvarligt snack med dem om attityder och sånt.

Nu är jag solo hemma med Lilla Larsson. Hon leker att jag är morfar. Hon heter för tillfället Linnea och har gått till badhuset. Jag tänkte göra en pastagratäng, och hoppas jag inte spyr i långpannan. Får nog ta några Eeze till först.

Den här dagen kunde börjat bättre. Och ändå drack jag bara ett tredjedels glas öl igår, eftersom IT-mamman ville att jag skulle köra. Vet inte riktigt om jag förtjänar detta.

Disaster strikes

Jag är en riktig amatörnörd. Det är bara att erkänna. Jag visste att det skulle vara ett särskilt format på hårddisken till DVD-spelaren, och jag lusläste manualen femtisjutton gånger utan att kunna hitta det. Jag var rätt säker på att det skulle vara en SATA-disk, så jag beställde en sådan.

Det var fel, så klart. 50 procents chans, eftersom det egentligen bara finns två format: SATA och IDE.

Denna lilla malör förbleknar dock när jag hör snyftande gråt i undervåningen. Legolas, som levt dag och natt (närå, vi har vissa begränsningar, men ändå) med favoritjulklappen Nintendo DS, skulle länka ihop den med sitt förra spel, Gameboy Advance, för att kunna hämta över figurer från ett Pokémon-spel. Då visar det sig att hans “sparning” (se där: ett nyord!) hade raderats för att han inte spelat på ett tag.

I en åttaårings värld är detta en total katastrof. Undergång. Vi försöker trösta så gott det går, men vill samtidigt inte förringa. Han fyller år om tio dagar, och säger stoiskt: “Till min födelsedag har jag nog kommit över det här.”

Men några minuter senare ropar han från sin säng. Kan inte sova, kan bara tänka på den försvunna sparningen. Kan bli en tuff natt…

Upplösningen

Legolas var först med att lösa fallet. Det var fru Scharlakan. Med repet i vinterträdgården. Jag var som vanligt långt ifrån lösningen…

Nu ska jag leka elektronik-nisse och installera en hårddisk i vår DVD-spelare. Låt oss hoppas att jag är bättre på det än på Cluedo.