…att IT-mamman vann 690.000 euro på ett kasino i Spanien. Vi diskuterade de skattemässiga konsekvenserna när en man vinglade förbi med en konjaksupa i handen, hojtandes “Freddie the roller, coming through!”
Då vaknade jag av ett bröl från Lilla Larsson.
De har stått och tittat på mig rätt länge nu, där på köksbänken: två flaskor med Zetas nu raps- och linolja med det fantasifulla namnet Raps & Lin. Vilket Magic för övrigt tycker är mycket roltigt att säga.
“Rappsolin”, konstaterar han för sig själv medan han ringlar lite olja på sin nygräddade ciabatta.
Det låter som ett läkemedel, en kemikalie, eller möjligen ett nytt och extra miljövänligt bränsle för förbränningsmotorer. Men det är förstås en olja, gjord av raps och lin.
Fiffigt med denna produkt är att den innehåller väldigt mycket omega-3. Och det är bra. De flesta av oss får i oss för lite omega-3 och för mycket omega-6, vilket kan konkurrera ut omega-3 och dess goda effekter. Om jag har förstått saken rätt. Jag hukar lite, dels eftersom jag vet att många av mina älskade läsare har goda kunskaper på området, och dels för att de lärde delvis tvista om detta den dag som idag är.
Skit samma: den här oljan innehåller nyttiga grejer. Och den är god med en väldigt mild och lite sval smak som jag gillar. Särskilt den som är smaksatt med citron, den är redan högt upp på min lista. En gnutta fräschare, även om citroninslaget mest kommer fram i doften.
Oljorna kan användas i kall matlagning, exempelvis till en sallad, eller som jag gjorde, på brödet. Man kan också använda dom till grillat kött eller nykokt pasta, men linoljan är värmekänslig och därför ska dessa oljor inte användas till stekning, fritering och liknande.
Nu blev jag lite hungrig. Men jag ska hålla mig – först ska jag gå en omgång till med rollern på sista biten av vårt nymera nymålade kök.
Väldigt lugnt just nu, förresten. Lilla Larsson har knoppat in, efter att vi lekt kung och prinsessa en lång stund. IT-mamman är på byns biograf och kollar in Morgan Pålsson-filmen med Legolas, Magic, Svägerskan och Punk-Bimme.
Jag har tidigare i denna blogg givit uttryck för min ambivalenta inställning till sonen Magics snabbväxande fötter.
Å ena sidan: det är lite läskigt när en elvaåring behöver storlekar som 44 och 45.
Å andra sidan: Jag har numera väldigt mycket att välja på bland alla hans urvuxna, och knappt använda, skor.
I tisdags insåg jag dock att det fanns de som har det värre. En ny kille har börjat träna i Magics basketlag, och han intar den imponerande höjden av 193 cm över havet. Går i sexan. Tolv bast. Och har – lyssna nu: 49 i skostorlek.
49.
Fyra nio?
FyrtioNIO!
Nä, i vanliga fall har han oftast 47, men de här var lite små i storleken. Men ändå. 47! Jeez.
Imorse påmindes jag igen om detta kära ämne. Vi är i omklädningsrummet innan fotbollsträningen, Legolas sitter och klär om, tar upp sina skor ur påsen (som jag packat ned) och skriker:
“NEJ! Inte de här skorna! De är ju alldeles för små!”
“Men de hade du ju på jympan i onsdags?”, svarar jag. Jag vet, eftersom jag packade hans jympapåse och hade ett sabla sjå med att hitta dojorna ifråga.
“Nej, det hade jag inte. Jag fick låna ett par skor, för jag kan inte ha dessa. Fötterna kläms ihjäl!”
Och nu kommer tårarna.
Jag tänker febrilt. Kan inte åka hem och hämta andra skor, tar för lång tid och dessutom vill jag inte lämna de andra tränarna i sticket. Så jag drämmer till med en lösning jag kört förut, med hans storebror.
“Du får låna mina!”
“Nej!”, snyftar han ilsket.
“Du kan väl prova i alla fall.”
Det hör till saken att de skor jag fått med mig är ett par gamla pingisskor som jag köpte en gång tiden när jag hade väldiga problem med att jag fick ont i fötterna när jag tränade. De sitter som ålskinn på mina fötter och är storlek 40.
Legolas snör på sig skorna och konstaterar förvånat:
“Men, de passar ju riktigt bra!”
Ja, det gör dom. Killen har precis fyllt nio, och nu ska han låna mina skor. Precis som hans bror gjorde. Jag blir nästan lite nostalgisk. Och skräckslagen. Han kommer ju att fortsätta växa i åtminstone sex-sju år till…