Strömmen är fortfarande kvar, och det har snart gått två timmar sedan klockan slog tio. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Men jag passar på att tipsa om en behändig sajt som jag hittade: Tyda.se.
Eftersom jag vet att det finns översättare, pedagoger, journalister och andra språknördar bland besökarna här, kanske det är fler än jag som kan ha användning för denna språksajt.
Gissa vad som hände om 58 minuter, kl 10.00?
Strömmen går.
Den här gången är jag beredd. Jag har planerat in alla strömfria arbetsuppgifter jag kunnat komma på, jag eldar på ordentligt i kaminen och datorns batteri är fulladdat.
Varför går strömmen kl 10? Jo, för att Vattenfall har hört min bön. Min bön om något så basalt som elektricitet. Den store strömguden har plötsligt fyllts av barmhärtighet och beslutat att byta ut vår luftburna ledning mot en isolerad ledning, tryggt nedgrävd i marken.
Och jag är så lycklig. Jag vågar nästan inte tro det.
Det här kan bli en historisk dag.
Om och om igen hamnar jag där. Ikväll var jag där igen, på möte i Bohusläns Fotbollsförbund. Satt och lyssnade på en rätt tråkig liten genomgång av saker jag hört hundra gånger framför en scen där jag och mitt band i tonåren hade ett av våra allra första riktiga gigg.
Spejsat.
Sedan var det en skarp gruppövning som i korta ordalag innebar att vi ledare i de olika serierna fick i uppdrag att själva sätta ihop våra serier. Eftersom jag var där som representant för den största klubben i den största serien (14 lag – nästan som Allsvenskan!), så fann jag mig snart i rollen som kombinerad ordförande och sekreterare. Stalin och Ulla-Bella, rolled into one, liksom.
Det var helt ok. Och roligast var kanske att träffa C, en gammal klasskompis som jag inte sett på flera år.
Munkedal.
Det händer bra saker där. Svårt att tro, men så är det.