Eller rättare sagt: skånska sköterskan från Barnavårdscentralen. Det gällde Lilla Larsson. Hon fyller snart fyra, och då ska hon in på besiktning. 

“Ja, du vet: hon får rita en gubbe, gå på plankan, svara på lite frågor och så där”, säger skånska sköterskan. 

Gå på plankan? Hm, taskigt ordval där. Men visst, jag vet vad det handlar om. Jag har ju två kottar till, som gått igenom samma procedur. Och det brukar ju vara samma problem varje gång. Oavsett hur väl utvecklat barnet är (det vet man ju som förälder) så stängs alla färdigheter av när man kommer in till sköterskan. Inget funkar, och barnet vägrar göra de mest basala ting, som gladeligen utförs dagligen i hemmet, med förbundna ögon och ena näven i fickan. 

Därför är jag inte säker på att Lilla Larsson – som för närvarande arbetar hårt med att fylla hela vårt hus med tecknade gubbar – kommer att rita något stiligt för skånska sköterskan. Som den här, till exempel: 

 (Foto: IT-mamman)

Gå plankan kommer hon säkert inte heller att göra, trots att hon plågar oss med nya partytrick dagligen här hemma: 

“Tittanu! Jag ska hoppa baklänges på ett ben.”

Och svara på frågor blir det inte tal om – helt oavsett det faktum att hon nu är inne i den där perioden då man lätt får skavsår i öronen av ständiga “vaffördå?” och “vajörmanmädänn?.”

Jag tror inte heller att hon kommer att sjunga något. Faktum är att jag nästan hoppas det, för det brukar låta ungefär så här:

memo-1

(Jag vet inte varför hon kom in på det där spåret, men när jag sitter med min telefon kommer hon alltid och vill sjunga, och börjar alltid på samma sätt. Inte riktigt det man vill att BVC ska registrera i sina rullor, även om det bara är på skoj alltihop…)

I alla fall: jag vet mycket väl att hon är är en helt perfekt fyraåring. Världens bästa, faktiskt.

Men hon kommer säkert inte att visa upp sina färdigheter för skånska sköterskan. Och det spelar ju egentligen ingen roll.

Kollade just lite besöksstatistik och upptäckte att mina överlägset bästa dragplåster här på bloggen, bananflugorna, har blivit omkörda. Dels av Marabou Amigo, men också av Fanta B’good – åtminstone om man räknar samman sökningarna på “fanta b’good”, “fanta b good” och “fanta b´good.”

Förutom sökbegreppet “salt” så är Fanta B’good” i olika versioner den mest använda söktermen för att googla sig hit just nu. Och efter detta inlägget blir det väl ännu värre. 

Samtidigt måste jag nämligen passa på att nämna att jag provsmakade den andra varianten av Fanta B’good i förrgår. Köpte en “Fruity Vitamin Kick” (suck) på Landvetters flygplats, och smuttade i mig den på vägen hem. 

Men den var långt ifrån lika god som kusinen Berry-det-nu-var. Den fruktiga vitaminsparken har en sur smak, den smakar som en fejkfanta, där man bytt ut hälften av sockret mot… eh… harsyra, eller nåt sånt. 

Och då blir jag nästan lite sur. För det är inte gott. Och nyttigt kan man ju licksåmm ändå inte få för sig att det är, för det är ju läsk. Eller? Jag vet inte. Däremot har jag en känsla av att den här drycken kan bli lite populär bland ungdomar som min son Magic. Han älskar att dricka läsk, men känner mycket väl till att det är lite dåligt för hans hälsa. 

Då får man dåligt samvete. 

Och det är där Fanta B’good kommer in. Den kan döva det dåliga samvetet en aning, och det kan räcka. 

Och Johnny B’good (jaja, jag vet att det inte ska stavas så egentligen) blev ju en legendarisk jättehit, så det kanske kusin Fanta också blir.

Jag har gjort det igen. Fått mitt namn utropat i högtalarna på en flygplats. 

Förra gången var i Manchester för några år sedan, och nu hände det igen. I Riga. 

Skillnaden mot Manchester var att jag denna gång trodde mig ha full kontroll, och satt lydigt vid gaten och väntade på att min flight skulle ropas upp. Flight efter flight ropades upp, till Oslo, Hamburg, Köpenhamn, Berlin – men inget om Gotteborrg, som letterna kallar vår lilla stad. 

Mellan utropen rabblades meddelanden på det fullständigt obegripliga lettiska språket. Jag anser mig ha ett visst språköra, och brukar roa mig med att försöka förstå brottstycken av haranger på andra språk. Men lettiska är heeeelt omöjligt. Ren rappakalja. 

Plötsligt kom dock ett meddelande jag förstod.

“Personal call for mister… Stellan… Loffvingg. Please proceed to gate, your flight is ready for boarding.”

Två sekunder senare var jag framme vid disken med pass och boardingkort i högsta hugg. 

“Ah, your flight is ready for boarding. We have been waiting for you”, säger killen vid disken med förebrående ton. Jag orkar inte förebrå honom tillbaka, utan skyndar ut till bussen som väntar. 

När jag klivit på stängs dörrarna och bussen glider i sakta mak i ett gigantiskt “S” över hela flygplatsen. Väl framme vid planet stannar bussen, men utan att öppna dörrarna. Strax bakom kommer en vit skåpbil blåsande i ilfart. Den tvärnitar, och ut hoppar tre kvinnor med sopsäckar, dammvippor, trasor och dammsugare. 

De springer in i planet. 

I ungefär tio minuter står vi i bussen och väntar på städpatrullen. Under tiden går en mekaniker lojt runt planet och tittar. Han provsnurrar propellrarna (jodå, propellerplan: Fokker 50, tror jag det hette) och besiktar bladen med kritisk min. 

Städerskorna rusar ut. 

De hoppar in och sätter sig.

De sitter kvar i några sekunder, sedan flyger en av dem ut igen och älgar uppför trappan till planet. Hon är borta någon minut, och kommer sedan ut med en sopsäck. Springer tillbaka till bilen, som kör iväg med en rivstart. 

Då kommer en uniformsklädd man ut ur planet. Han går snabbt nerför trappan, och börjar sedan springa över flygplatsen, alltmedan han hela tiden ser sig om åt alla upptänkliga håll, som om han vore helt säker på att när som helst bli överkörd av en Concorde. 

Det blir han inte, och jag undrar vad han ska göra. Låna tändstift från planet intill? Fråga om vägen till Gotteborrg? Eller kanske bara tigga cigg?

Till slut öppnar i alla fall chauffören bussdörrarna, och vi kan gå ombord på planet. För NU är det ready for boarding…