Jag startade salt.se 2006. Under de första åren var det här en riktig old school-blogg. En dagbok på nätet där jag öste ur mig om allt möjligt. Familjen, musik, fotboll, mat, husprojekt och allt mellan himmel och jord.

Och nu kommer det plötsligt ett sånt inlägg igen. Det handlar om löpning.

Jag har alltid gillat att springa. Känt en frihetskänsla när man sätter av i jakt på en spårvagn eller ett tåg. När jag spelade fotboll kompenserade jag till viss del min bristande talang med ett evigt kutande. Men fotbollen kvaddade ett av mina knän och därför har jag under många år inte kunnat springa.

Så innan jul satt jag på ett tåg och kollade mitt Facebookflöde. Plötsligt dök det upp en tävling som delats vidare av min käre vän Raz. Han är en löpare av rang, spelar i en helt annan division än vad jag gör. Tävlingen handlade om att skalda ihop ett julklappsrim om ett par Icebugs.

Icebug är ett företag i Göteborg som utvecklat en fantastisk löpsko som fungerar utmärkt att springa med i is och snö. Under sulan sitter vassa dobbar som påminner lite om de som sitter på en spiksko.

Jag har svårt att motstå rimtävlingar och knackade snabbt ihop två varianter, en på engelska och en på svenska, och lyckades uppenbarligen hyfsat. Så nu är jag lycklig ägare till ett par Icebugs. Skolådan damp ned i mellandagarna, och den 4 januari gav jag mig ut på en första runda.

Jag trodde jag skulle avlida.

Varje steg var en plåga, det gjorde ont överallt och min andhämtning lät ungefär som när diskmaskinen pumpar ut de sista skvättarna efter fullgjort värv. Men jag lyckades hasa mig runt 3 km. Och knät höll.

Dagen efter körde jag en lite längre vända och det gick en aning bättre. Men den tredje vändan, den 7 januari, hände något. När jag kommit halvvägs på min fyrakilometersrunda, kom de där endorfinerna alla pratat om. Ett helt otippat lyckorus fyllde kroppen och jag svävade fram genom villaghettot. Fantastiskt.

Den gode Raz inspirerar på flera sätt. Jag har med beundran följt hans ambitiösa projekt att springa 366 mil (en mil om dagen i snitt) under 2012. Så nu har jag bestämt att jag ska springa 75 mil innan året är slut.

Med Icebugsen är det inga problem att springa året om. Sprang igår längs en gammal grusväg där vägbanan var täckt av flera centimeter tjock is, men kände mig helt trygg tack vare skorna. Greppet är helt osannolikt bra.

Numera ligger rundorna runt 7-8 km och förra helgen knäckte jag min första mil. Kroppen bara tigger om mer hela tiden, och när jag tänker att jag ska hålla igen för att orka hela vägen, så ropar benen på mer fart.

Ni fattar själva, va? Jag är fast.