Årets julklapp var en upplevelse, påstod HUI i november. 

I vårt hus är det sant, fast kanske inte på det sätt som institutet tänkt sig. Hos oss ser nämligen årets julklapp ut så här: 

Senaste versionen av Guitar Hero: World Tour. IT-mamman och grabbarna brände just av Livin’ on a Prayer så rutorna skallrade där nere. Rock’n roll, typ. 

Kanske var dock det kuligaste med presenten att vi lyckades inhandla och transportera den gigantiska kartongen de åtta milen till svärmor utan att killarna märkte något. Den var inte heller med i klappsäcken. Istället smög jag ut och hämtade den mitt under tomtens besök. När jag smög uppför trappan, såg jag hur Legolas sneglade ner på mig. Ett ljus tändes i hans ögon, och han satte en stenhård armbåge mellan Magics revben, varpå han pekade febrilt på bamsekartongen. Han visste direkt vad det var, han har släpat med mig till spelaffären redan innan, “bara för att kolla.” 

Jag smög ut paketet i köket och när alla paket var utdelade förkunnade jag: 

“Jag har faktiskt ett paket till!”

Gick ut i köket, med Magic i hasorna. 

“Det är till Mamma”, sa jag. 

“Till Mamma?” Hans röst var så full av besvikelse att jag nästan ångrade det taskiga skämtet. Jag gav paketet till IT-mamman, och fick då även se hur Legolas blick fylldes av vantro. 

Fast bara nåt ögonblick, innan IT-mamman lämnade över kartongen och allt blev bra igen. 

Jag har bara hunnit att testa lite. Men en sak kan jag upplysa om redan nu: att spela trummor – det är lättare i verkligheten.