Telefonen ringer. Det är IT-mamman, och hon låter lite småstressad. 

“De ringde från dagis. Lilla Larsson bara ligger på en madrass och kommer inte igång att leka. Kan du hämta henne?”

Det verkar konstigt alltihop, men jag har stort förtroende för personalen på hennes avdelning. Så jag åker. 

När jag kommer in på avdelningen, ligger hon mycket riktigt på en madrass i ett hörn. När hon får syn på mig, skuttar hon upp och kommer springande. Jag frågar hur hon mår, hon svarar “inte bra”, och börjar mumla om när hon blandade müsli i ett glas vatten igår, och att hon mådde illa av det. 

Personalen berättar att hon sagt att hon “inte mår bra” och att hon har “ont i magen.” 

De två korten spelas ut dagligen här hemma, men var tydligen en nyhet för dagispersonalen. Lika nytt som att hon, som alltid är full av energi och älskar att leka, inte velat vara med. 

Jag står där som ett ufo med blåa duschmössor på fötterna, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Det verkar ganska uppenbart att hon är helt fit for fight, men hur ska jag kunna säga det utan att samtidigt idiotförklara personalen? 

Nej. Det kan jag ju inte. Så hon får åka med mig hem. 

I bilen sitter hon och ropar “jiipi-hoo!” precis som hon brukar när hon får åka i den lilla gröna minin. Ända tills vi kör förbi badhuset. Då säger hon: 

“Pappa, kan vi åka till badhuset?”

När vi kommer hem, kommer hon på att hon missar gympan på dagis, vilket får henne alldeles tårögd. Sedan vill hon vara ute och leka, och jag säger återigen nej på det riktigt sura pappa-viset. Då blir hon ännu mera ledsen. Ute på infarten tvingas jag sätta jag mig på knä och förklara för henne att hon just lurat i personalen på dagis att hon är sjuk, och att det är därför jag hämtat henne. Att jag har massor av jobb att göra, så jag hinner inte vara med henne så mycket. 

“Men jag visste inte att man inte fick säga så!”, snyftar hon, medan tårarna trillar nerför kinderna.

Nu har vi tagit en snabbfika, och hon är parkerad framför TV:n. Jag har en tidning att redigera. Två sidor av tolv är klara, och posten stänger klockan 19. 

Det kommer att bli en intressant dag, men det är bara att hacka i sig. Eller för att citera Anna Toss, som just skickade mig följande kommentar via Facebook: 

“Har man simulensa så har man.”

No shit, Anna. Take it from me – jag simulerade hem till logementet från min första militärövning och försökte sedan rymma från hela klabbet. Det gick sådär, men är en helt annan historia.