Äntligen har jag provat Helenas jätteroliga morotsbiffar. Jag följde Helenas recept ganska slaviskt, med undantag för kikärtsmjölet som jag inte lyckats få tag på, och som jag istället bytte mot sojamjöl. Det funkade absolut.  Ta-da:

(Ursäkta kvalitén, men det är förstås en mobilbild.)

De blev svingoda, trots att jag fegade lite med kryddorna. Serverade med couscous och turkisk yoghurt. Lilla Larsson rensade tallriken, IT-mamman ropade att det var jättegott, och Magic mumsade på han med. 

Men Legolas… 

Han sprang ideligen från bordet och skulle fixa diverse saker, gå på toa och lite allt möjligt. Det brukar bara betyda en sak, nämligen att han bestämt sig för att han inte gillar maten på tallriken. Och det har inget med smak eller konsistens att göra, utan är till hundra procent mentalt. Så det blev ett minibråk, som slutade med att han uppfyllde minimikriteriet: en tugga. Tråkigt, men jag hoppas han växer ifrån det. 

En annan intressant upptäckt som jag gjorde var att köksgadgeten Eva Braun var en hejare på att riva morötter, särskilt i turboläget. Men trots att jag diskade plastgrunkan i mitten direkt efter användning, såg den lite generad ut när jag tog ut den ur diskmaskinen: 

Den hade helt enkelt fått lite mer morot än vad den var van vid. 

😀