Casting

Har precis varit med Magic på casting. Ett produktionsbolag söker skådespelare och statister till en långfilm, och tack vare IT-mammans goda kontakter blev han tillfrågad.

Undrar vem som var mest nervös – han eller jag?

Inte han, troligen.

Spännande var det i alla fall, och det kändes rejält pirrigt att sitta och höra honom provläsa lite repliker i ett rum utom synhåll.
“Idioter. Idioter. IDIOTER!”

…och andra djupsinnigheter.

På vägen hem spekulerade vi i bilen om vad filmen ska handla om. På något sätt verkar samurajer vara inblandade, och nu ser jag Magic framför mig – i en scen ur valfri Kurosawa-film.

Ni fattar.

Spejsat.

På hemvägen åkte vi förbi IT-mammans eldhärjade skola och kikade genom sotiga fönster på det som en gång var hennes klassrum. Det gör mig trött att se skiten, men jag hoppas att kidsen runt omkring har lärt sig nu att man inte ska leka med elden.

Nu ska jag lämna er åt ert öde ett tag. Banktjänstekvinnan och Mr. Racing kommer på middag om en timme, så jag måste nog springa runt och se upptagen ut en stund…

Asså, nu börjar jag tröttna

Jag anar en konspiration.

Någon vill stoppa denna blogg.

Häromdagen stängdes kontot utan förvarning, och idag fick jag ett besked om att min domän kommer att avaktiveras om jag inte betalde en räkning innan den 11 januari.

Nu vet jag att IIS, som hanterar domännamnen i Sverige, slutat skicka pappersräkningar. Istället har räkningarna gått via e-post till de adresser som IIS haft i sitt system. I mitt fall en helt inaktuell och ej fungerande adress som registrerades i Hedenhös barndom. Efter att jag bytte webbhotell tycks dock denna e-post gå fram igen, och jag fick således beskedet i grefvens tid.

Ibland har man flyt, trots allt.

90-talsproblem

Det pågår en stalinistisk utrensning på mitt kontor. Och plötsligt står jag inför ett riktigt 90-talsproblem.

Jag började jobba som journalist 1995, och sedan dess har jag sparat allt jag fått publicerat. På senare år mest i digitalt format, men jag har fortfarande ansenliga mängder döda träd på lagret…

Det känns så fruktansvärt mossigt, men samtidigt är det lite svårt att bara skicka av alltihop. En viss affektion finns det. Eller för att citera En djefla man (speaking about his book collection):

“Mina bäääbisar!”

Förstå att detta handlar om tiden då man inte kunde hitta allt på nätet. Om jag dumpar hela rasket är det inte säkert att jag någonsin kommer att kunna få fram det igen. Att googla fram gamla artiklar från tidningar som i vissa fall inte ens finns längre, till exempel Månadens Affärer, lär inte vara så enkelt.

Å andra sidan: när hände det senast att jag ville läsa en gammal artikel från nittonhundranitti-nånting?

Å tredje sidan: om jag gör mig av med mina bäääbisar, då kan man ge sig blanka katten på att jag plötsligt måste ha den där artikeln om ekologiska kycklingar i södra England, som jag skrev till tidskriften Fjäderfä 1998.

Life is a bitch sometimes.