Nu när jag sitter i sadeln, får jag väl avsluta ritten. Har ju till och med sagt min åsikt i TV.
I dagens SvD skriver kolumnisten Anna Larsson att vi ska sluta utrota vinnarskallarna. Och jag säger right on, girl. Det är inte det detta handlar om. Jag var själv en vinnarskalle när jag spelade fotboll. Det var rätt ovanligt att gula kort delades ut i ungdomsfotbollen, men om någon fick ett i mitt lag så var det jag. Tjat på domaren var en vanlig anledning, jag hatade att förlora.
Att vilja vinna är en del av idrotten. Att vilja träna likaså. Klubbarna jag spelat i har varit beroende av ideella krafter, och då är det inte så enkelt att erbjuda massor av träningstillfällen. Idag är jag själv tränare på min obetalda fritid. Det är jätteroligt, men man får kämpa för att klämma in det i tillvaron (och för att få träningstider i sprängfyllda anläggningar). På söndag har vi vår sista träning för i år, och det ska bli skönt med ett litet uppehåll.
Men att hindra någon från att träna? Aldrig.
När jag kom hem från skolan, gick jag ut med min boll. Ut i trädgården eller till den lilla grusplanen i vårt villaområde. Sedan var jag kvar tills solen gick ned. Ingen kan komma och säga till mig att det är fel att träna mycket. Jag hoppar av glädje när mina barn går ut med bollen.
Det som är fel är när inte alla får vara med. När en vuxen säger att du, du och du får komma på torsdag också och träna extra – om du betalt avgiften (Boo FF:s elitfotbollsskola, som jag skrivit om innan, tar ut en avgift på 9.000 per år) – då är det helt åt fanders.
Jag hade aldrig platsat i Boo FF:s elitsatsning.
En medelmåttig gaphals med en ensamstående mamma. Som arbetade deltid som vårdbiträde.
Fat chance.
(klar, efter många om och med, med min önskelista)
Jag är fullkomligt och totalt liksom komplett inne på din linje och har skapat mig åtminstone en ovän inom basketen genom att KRÄVA att alla ska få vara med. Vi har inte utslagingar och uttagningar som fotbollen … men det kan göras på många olika sätt, detta. Så här fel kan det till exempel låta:
– Hej klubben. Jag är 14 år och villl spela basket. Visserligen är jag bara 150 cm och spetig som en sparris, men jag äääälskar att spela basket!
– Sorry. Inga nybörjarlag när man är 14. Alla har tränat i fler år. Testa bowling.
– Hej klubben. Jag är 17 år och villl spela basket. Visserligen har jag aldrig lirat, men jag äääälskar att spela basket! Och så är jag ju 2,10 m.
– Jahaja. Då ska vi se. Träning må, ti och on kl 17-19. Varmt välkommen!
Basketen har ju sin egen speciella fixering, förstås. Jag fick höra häromveckan att några av de äldre killarna som Magic spelar med har blivit kontaktade av stora klubben i stora stan. De är 13…
Jag tror inte att någon klubb skulle gå med på att man väljer bort någon. För man gör det under listiga förklädnader, precis som du beskriver.
Man bara önskar att de kunde förstå…
Vi har en kille i laget jag tränar som är… tja, annorlunda. Han har någon form av milt funktionshinder och går inte i vanliga skolan eller så, men det roligaste av allt är att se hur han njuter av att få vara med. Han är värsta glädjespridaren!