Dagens första utmaning avklarad: besök hos snälla tandläkaren M med Lilla Larsson, tre år.

Den här lilla treåringen har sedan i somras, då hon flyttade till en ny dagisavdelning, förvandlats från en blyg och försiktig viol till en superkaxig maskros, full av energi. Ett yrväder som ständigt pratar, busar, stojar och skojar.

Men inne i tandläkarens rum var det plötsligt en viol jag höll i handen. Inför allt det nya blev hon plötsligt en knäpptyst, gravallvarlig, storögd klängväxt som inte ville släppa pappa.

När det var dags för undersökning blev det till att sitta i pappas knä, men det gick faktiskt hur bra som helst. Gapade fint. Tandläkare M räknade tänderna, killade lite på dem med en sån där krok och målade på bananlack. Och plötsligt, mitt under lackningen, bröts radiotystnaden:

“Jag kan springa jättefort”, deklarerade hon oväntat.  Jag blev rätt paff, men M verkade ganska van vid den här typen av prosaiska uttalanden:

“Det tror jag nog. Du ser ut att vara en snabb tjej”, svarade hon.

Som belöning för sitt duktiga gapande var det sedan dags att välja en leksak. En låda full med små plastdjur och en med små söta ringar. Larsson tvekar inte. Handen åker ned i lådan med djuren och fiskar tag i en lång orm.  Ringarna tittar hon inte ens på.

Se där, nu tog jämställdheten ett steg framåt också.