Lille Legolas (nä, han är egentligen inte så liten – från min upplysta position som fotbollstränare kan jag konstatera att han sannolikt är byns största åttaåring, men han är liten på andra sätt) var äntligen hyggligt frisk och kunde åka med på söndagens träning.

Efteråt stod jag ute på parkeringen och väntade på honom medan jag språkade lite med Manga-mamman. Efter en låång stund öppnade truckpappandörren och ropar på mig. Innanför ser jag Legolas, fortfarande inte ombytt.

Det hela verkar mysko.

När jag kommer in innanför dörren säger han “Kom!” och vinkar med mig med en sån där Aschberg-gest. Väl inne i omklädningsrummet, som nu är tomt, konstaterar han bekymrat att hans tröja är borta. Men jag ser att han håller den i handen, och öppnar munnen för att fråga. Hinner inte…

“Det här ser ut som den. Men den kändes inte som min, typ.”

Jag tar tröjan och svarar.

“Det är för att den är vrängd ut och in.”

Som sagt. Liten på vissa sätt. Och väldigt, väldigt söt. (Jag viskade det sista, inte värt att han hör mig, då får jag en rak höger på näsan…)