Nej. Wii is here, borde det förstås heta. Men det låter ju också kånnstitt.

Skit samma, förresten. Ni fattar ju ändå. Budskapet är alltså att mina trägna söner nu fått belöningen för sitt slit med att sälja pandasaker, nämligen ett nytt TV-spel att sätta vid sidan av det gamla Playstation 2 som de slitit på i många år nu.

Så nu är det Wii som gäller.

Så en av de första frågorna jag fick efter en hel vecka borta från familjen var om jag ville testa. Egentligen är jag väldigt förtjust i att spela, men jag har nästan aldrig tid. Samtidigt har jag märkt att killarna tycker det är jätteroligt när jag (eller IT-mamman, för den delen) är med.

Och det här är ju apkul.

Med i paketet följer Wii Sports, ett spel med fem olika delmoment i form av sporterna baseball, bowling, boxning, tennis och golf. Baseball är grymmesvårt, tennis och bowling funkar och golf har jag inte testat än.

Men boxning. Wii-boxning är hysteriskt kul. Och efter två raka segrar på knockout är man blöt om skjortan. För detta är ju det fenomenala med Wii: man sitter inte på arslet och trycker på knappar. Man rör på sig!

Är det Wii som ska rädda våra ungar från att bli försoffade hösäckar med sittsår, kärlkramp och diabetes typ II? Kanske det.

Det kanske till och med finns hopp för oss föräldrar…