I går när jag var i Danmark, passade Lilla Larsson på att pricka in en febertopp med uppemot 40 grader. Helt utslagen, IT-mamman kunde knappt få henne att dricka.

Men mina barn har en konstig vana att drabbas av mystiska saker när jag är borta. Glömmer aldrig hur jag susade fram över Fyn, på väg till ett möte i Århus, när IT-mamman ringde och berättade att hon var på väg till akuten med Legolas, som då var ett par år.

“Han har stoppat upp en ärta i näsan!”, knastrade det i min mobiltelefon.

Jag skulle kunna rada upp många exempel. Till saken hör att jag inte reser sådär ofanligt mycket, men när jag gör det tycks märkliga saker hända i hemmet.

Då gäller det att se positivt på saker och ting. Lilla Larsson, som igår vart helt utslagen, är idag som en dopad iller på speed. Hon är precis överallt, och saboterar målmedvetet varje försök till arbete.

På bilden härintill har hon precis svidat upp sig i vinteroverall, komplett med reflexer och allt, och skidglasögon. Hon kommer in till mig och utropar:

“Jag har vinterkläder!”

Yes box. Initiativförmågan är det i alla fall inget fel på. Dessutom har hon lagt sig till med en ny fras, som hon ständigt upprepar: “ovv, brae!”, vilket tycks betyda “oh, bra!” eller något liknande.

Tittahär, solglasögon å napp. Ovv, brae!

Hänger du tvätt? Ovv, brae!

Nu e du en hund. Här får du ben – tugga. Ovv, brae!

Här, hunden, müsli! Ovv, brae!

…och så vidare. En positiv inställning är fint. Men det kan bli för brae.