Äh, förlåt. Det är bara så skojigt att skoja om det här hotellets otroligt pretentiösa namn. Men nu är jag i alla fall här, på Hotel Hvide Hus, som mest ser ut som ett nödtorftigt uppfräschat skrytbygge från 40-talet. Påminner lite grand om Kronprinsen i Malmö innan det renoverades senast.
När man kommer in till receptionen blir man dessutom otroligt nonchalant bemött, på ett sätt som man ibland blir i Danmark. Den ena receptionisten nickar lite oengagerat mot den andra, som är fullt upptagen av en lång och till synes oviktig konversation med en person som tycks vara en annan medarbetare vid hotellet.
När hon till slut blir klar, tittar hon uppgivet på mig med en blick som säger “varför kan ni inte lämna mig ifred?” Jag frågar vilken lokal som Arla Foods presskonferens ska hållas i, och får en irriterad suck till svar.
Hon rotar håglöst i några papper och säger till slut: “Undskyld, lige to sekunder.” (Ursäkta mig i två sekunder.)
Danska sekunder är väääldigt långa. Åtminstone i Vita Huset.
Till slut kommer hon tillbaka med en annan medarbetare i släptåg.
Medarbetaren rotar i röran bakom disken, och rycker efter en lång stund trimuferande fram en lapp. Hon ringer numret: “Hej, du har några journalister som väntar på dig här.”
Sedan vänder hon oss ryggen, mig och de tre gästerna som står och väntar på att få checka in. De tittar förvånat på henne, och jag säger:
“Det var nog bara mig det där gällde.” Ingen reaktion.
“Vi är inga journalister”, säger en av de tre. Sedan tittar de på mig och den mest talföre säger med ett leende:
“Ska du skriva något om hotellet? Då kan du skriva att de inte vill att gästerna ska checka in.” Han fortsätter, med hög röst och tydlig adress till receptionisten:
“VI KAN GOTT TÄNKA OSS ATT CHECKA IN, NÄMLIGEN.”
Då vaknar tjejen.
Fantastiskt.
Desto bättre service visar det sig bli när Arlas svenske presschef dyker upp. Sakta men säkert går det upp för mig att jag är den enda svenska journalisten som dykt upp (tillsammans med 6-8 danska), så han har gott om tid för mig. Det blir nästan lite pinsamt. Men bara nästan. Han kommer flera gånger och kollar att jag har allt jag behöver, och efteråt bemödar han sig om att kolla att jag hängt med på danskan.
Han vet förstås inte att jag jobbat mycket i Danmark och faktiskt varit chefredaktör för en dansk tidning…