Lagom till dess att solen beslutat välsigna oss med några efterlängtade strålar, är det dags att åter sitta upp i sadeln. Så medan Magic och Legolas glider runt på en segelbåt längs Västkusten med mormor och hennes man, och IT-mamman sitter med Lilla Larsson i solen på gården utanför nya dagisavdelningen, sitter jag vid mitt skrivbord med telefonluren fastmonterad i örat.

Och jag är faktiskt rätt flitig. Har jobbat som en furie hela förmiddagen. Dock utan några synbara resultat, eftersom jag i princip ägnat all tid åt att hitta någon som kan befria mig från den betungande uppgiften att fakturera alla abonnenter på vår nyhetstjänst Foodwire. Det finns många tänkbara leverantörer, men vilken är rätt för vårt lilla företag? Nu har jag nog varit i kontakt med ett tiotal, utöver de två som jag hade kontakt med sedan tidigare.

Mycket jobb, inget resultat. Eller? Nä, så kan man försås inte säga. Jag närmar mig målet, tror jag. Men det är mycket jobb. För att slippa mycket jobb.

Fast jag har något att se fram emot också. I eftermiddag får jag besök av Dansken, en av mina anställda (vi träffas bara ett par gånger om året, vilket är alltför sällan). Dansken är en man fylld av överraskningar, och ibland känns det som om vi är jämnåriga fast han just fyllt 60. Han har levt ett händelserikt liv och sprungit genom kulregnet i Beirut för att ringa hem rapporter till redaktioner i Köpenhamn; käkat middag med Ghaddafi och körat på Deep Purples första platta.