Blev precis intervjuad av Radio Väst om nedläggningen av grönsaksfabriken Topp i Brålanda.

Intervjun gick jättebra, det var riktigt kul.

Men så tar det slut. “Tack ska ni ha”, säger programledaren. “Tack, hej då”, säger krögaren Rickard från Trollhättan. “Tack, hej då”, säger jag.

Och lägger på luren.

Det kanske jag inte skulle gjort? Programledaren kanske ville säga något under låten? Eller? Äh, i så fall ringer han väl igen.

Känner mig nästan lite uppspelt.

Men så tänker jag på Brålanda. För dig som inte vet, så är Brålanda ett pyttelitet samhälle ute på den lilla slätten i Dalsland. Jag åker förbi ibland, exempelvis på väg till fjällen för att åka skidor.

Fabriken startades av en driftig herre vid namn Carl Axel Topp i slutet av 60-talet. Idag jobbar drygt 65 personer på företaget, men många fler har sin försörjning därifrån. Odlare, underleverantörer, och andra lokala företag har haft Topp som en stor och viktig kund.

Jag brukar inte vara sentimental över sådant här. Marknaden styr och förr eller senare hade detta inträffat. Men jag växte själv upp på vischan och därför gör det lite extra ont i hjärtat när jag tänker på alla familjer i Brålanda som drabbas av den här nedläggningen.

När man åker genom Dalsland slås man lätt av alla förfallna hus och igenbommade lokaler. Nu blir det ännu värre.

Tack, hej då. Ännu en tom fabrikslokal, och nya stämpelkort från A-kassan.

Livet har sin gång, men ibland känns den gången enormt dyster.