Jag behöver det! För min försörjning! Hur kan det vara så svårt?

Som jag skrev tidigare idag så försvann strömmen prick klockan 12.30, vilket vi informerats om och i vederbörlig ordning fullständigt förträngt. Visstja, planerat avbrott mellan 12.30 och 14.00. Fniss, vad vi är slarviga som alltid glömmer de där planerade avbrotten, men ingen skada skedd. Med humöret på topp packar jag och IT-mamman ihop våra bärbara datorer och drar till kulturhuset för att käka lunch, ta en kaffe och använda trådlöst nätverk.

Rätt trevligt, så vi blir kvar tills det plötsligt blir brått att packa ihop grejerna för att susa iväg till skola och dagis och samla ihop våra barn.

Återvänder till bostaden cirka 15.30.

Fortfarande ingen ström.

Detta försätter mig i ett tillstånd av vanmäktigt raseri. Man kan ju tro att vi bor i Albanien! Ringer Vattenfall och får efter tre samtal besked om att det “blivit lite komplikationer. När de slår på strömmen, slår den bara ifrån igen.”

Jamen, då får väl någon stå och HÅLLA INNE KNAPPEN, DÅ!

Tänker jag, jätteargt. Fast inne i mitt huvud, så att inte den snälla farbrorn på Vattenfalls kundtjänst – Sune hette han – ska bli ledsen. Han kan ju inte rå för det.
Sisådär halv fem eller nåt kommer i alla fall strömmen tillbaka. Hela min plan för dagen har havererat och jag är mäkta irriterad. Då kommer Legolas och frågar om inte hela familjen kan gå ut och ta en fika i skogen. Ilskan rinner av mig, och när jag ser tillbaka på den här dagen så blev den lyckad mot alla odds.

Men nu hinner jag inte skriva mer – måste se om jag kan hitta ett begagnat kärnkraftverk på Blocket.