Transkribering av konversation som utspelade sig i köket vid 20.15-tiden idag. Tämligen ordagrant återgivet, tror jag:

IT-mamman: Usch, jag mår nästan illa. (Syftar på monumental trötthet efter en pissig natt, där sömnen förstörts metodiskt av Lilla Larsson.)

Salt-pappan (jag, alltså): Lägg dig en stund, då.

IT-mamman: Jag går och bloggar.

Bloggfamilj var ordet, sa Bull.

Själv får jag lite dåligt samvete, eftersom jag hade sagt att jag skulle gå upp om Lilla Larsson bråkade. Men jag märkte ingenting förrän jag vaknade imorse med en tom säng bredvid.

Och stopp, stopp, stopp nu, alla kvinnor som nickar igenkännande och mumlar nånting om snarkande skitstövlar.

För det första: Jag snarkar mycket sällan.

Och för det andra: Jag brukar faktiskt masa mig upp. Oftare än IT-mamman, vågar jag nog säga. Nuförtiden i alla fall. Men jag fick en anatomisk kudde i födelsedagspresent, och med huvudet på den sover jag ordentligt för första gången på åratal. Så till viss del har IT-mamman sig själv att skylla.