Nu sitter jag här igen, med kamrersmössan på. Den är rätt ful, typ rutig gubbkeps tror jag. Eller vad en kamrer nu kan ha på huvudet.

Jag försöker städa upp på skrivbordet efter mig själv. När jag har den där slarviga bloggmurvelmössan (toppluva?) på tenderar det att bli smått kaotiskt på bordet. Högar av papper och oöppnade kuvert samlas, men jag ser dem inte. Allt jag ser, hela min tillvaro, finns på skärmen framför mig.
Men nu ska det som sagt bli ändring. Ordnung muß sein! Jag röjer vilt, pärmarna fylls till bristningsgränsen.

Så hittar jag en liten post it-lapp med en intressant anteckning.

“Det ljusnar på kycklingen”, står det. Inget mer.

Vilken kyckling? Varför ljusnar det på den? Har den legat ute hela natten, ända till soluppgången?

Stackars liten.

Och stackars, stackars mig. Hur ska en duglig kamrer som jag kunna få ordning här, när jag måste dela hjärna med en fnoskig bloggmurvel som inte kan anteckna mer än en halv tankegång i taget? Det här schizofreni. På elitnivå. Tröttsamt. Vi får nog gå och lägga oss nu. Alla fem.