Jag berättade i fredags att jag blivit inbjuden att testa McDonald’s nya burgare McBean. Det gjorde jag i måndags, dagen före gårdagens premiär. Tyvärr har jag inte kunnat lägga ut den här texten förrän nu, eftersom… Just det, stormen. Strömavbrott. Ni har hört det nu. Ok, jag fattar. Ska inte tjata mer om det. Kanske.
McBean-testet föregicks av ett besök bakom kulisserna på McDonald’s i Mölndal, och en lång och intressant konversation med Ulf Ternström, franchisetagare för tre McDonald’s i södra Göteborg. Det får jag säkert anledning att återkomma till.

Men nu till huvudpersonen, min nya kompis. Han är inte släkt med vare sig Mr Bean eller Ally McBeal, utan kommer från landet. Grönsakslandet.

McBean är enligt min uppfattning det roligaste och godaste jag ätit på McDonald’s på länge. Den överrumplar mig fullständigt med fräsch kryddig hetta och sötma, det frasar och knakar när jag tuggar. Den heta burgaren balanseras fint av tomat, sallad, lök och den äggfria majonnäsen.

Kanske är överraskningen extra stor på grund av Aftonbladets sågning.

Eller på grund av att jag i vanliga fall är en aning ljum inför McDonald’s.
Förmodligen hade jag varit lika entusiastisk om jag smakat McFeast för första gången, men här närmar vi oss ett problem som McDonald’s bör ta på stort allvar: Jag, och många med mig, har nu ätit så många gånger i kedjans restauranger – inte alltid av egen fri vilja – att vi helt enkelt tröttnat på de gamla paradnumren.

McBean är som sagt en höjdare. Gamla McGarden var inte i närheten av detta, och jag vet vem jag ska fråga efter nästa gång jag kommer till McDonald’s: Min nya kompis, McBean. Hoppas jag inte tröttnar på honom också.