Mellanbror Legolas är sju år och ganska kräsen med maten. Fast han börjar så sakteliga att acceptera fler och fler rätter, så länge det inte är för “kladdigt”.
Ibland äter han med god aptit. När man frågar om han tyckte om det, svarar han glatt: “Nej. Men jag åt det ändå!” Då skiner ansiktet av duktighet.
Andra gånger känns det som om han bestämt sig redan i förväg. Han är på dåligt mathumör, helt enkelt.
Häromdagen stod jag i köket och stressade fram korv och makaroner som skulle intas innan det var dags att rusa iväg till nästa träning. Legolas kom in i köket och sniffade nyfiket, varpå han suckade: “Typiskt, kassler igen.”