Ölluffa i Danmark. My word. Jag vet inte vad jag ska säga. När kan vi dra?
Killen här nedan, han står ju bara och väntar på oss.
![]()
Ölluffa i Danmark. My word. Jag vet inte vad jag ska säga. När kan vi dra?
Killen här nedan, han står ju bara och väntar på oss.
![]()
Den står överst på min kokbokshylla i köket. Tronar, likt en drottning i min lilla samling. Vacker, sval och full av stil och elegans. Så här nånting:

Men när jag läste det här igår blev jag… snopen. Minst sagt.
Och nu blir jag kanske tvungen att avsätta drottningen? Flytta upp kungen. Han sitter ju där, på hyllan under.
Som skribent och författare kan man inte bli annat än ledsen över att de här sakerna händer om och om igen. Men samtidigt: det har hänt förr. Respekten för upphovsrätten urholkas sakta men säkert, det är en baksida med den tekniska utvecklingen. En avigsida som vi måste lära oss hantera på nåt sätt.
När det gäller kokboksbranschen, så är den extra invecklad. Ett recept är nämligen inte skyddat av upphovsrätten, eftersom det inte uppfyller lagens krav på det som kallas verkshöjd. Att tota ihop ett recept är inte tillräckligt konstnärligt, enligt lagstiftaren.
Fast det har egentligen ingen betydelse. Man ska ändå inte sno saker som andra gjort.
Det jag undrar mest är hur mycket som faktiskt kopierats. Om det bara handlar om de småsnuttar som Bo Hagström påpekar i DN:s artikel, då blir alltihopa extra bisarrt. Varför skriva en kokbok på 240 sidor och sno några små smulor här och var? Det är ju bara så fantastiskt… onödigt.
Eller finns det mer stöldgods mellan pärmarna. Usch. Hela den här historien är verkligen supertrist.
För ett tag sedan slängde vi ut vår gamla fläkt och satte in en glänsande rostfri grunka. Det blev snyggt, men den gamla kryddhyllan åkte ut i garaget för att bli skruv- och spikhylla på gamla dar.
Och alla kryddorna, då? Jo, de åkte ned i en kökslåda. Det funkar sådär, får man nog säga. För det första finns det en del kryddburkar som är lite större, och de är för höga. Därför måste de ligga ned i lådan. Men det största problemet är egentligen ett helt annat. Man ser ju inte etiketten!
Det har Kockens fattat, och därför sätter man nu kryddans namn på korken. Genialt. Synd bara att Kockens kryddor inte finns i någon av mina vanliga butiker, Coop och Ica.
För övrigt finns det en annan fördel med att ha kryddorna i en låda. De är nämligen ganska ljuskänsliga. Det där kan du förresten läsa mer om hos Rebecca.
Jag tänkte nämligen gå över till något helt annat som engagerar mig kanske ännu mer.
Nämligen smör. 🙂
I vår familj är vi storkonsumenter av Bregott. Visst, det tog några år att rädda IT-mamman från Lätta-träsket, men nu använder vi bara Bregott. Det är dock ingen principsak, utan handlar rätt mycket om att det inte funnits någon konkurrent i kategorin bredbart smör. Eller blandningsprodukt, som det heter på mejerispråk när man mixar smör och margarin.
“Inte funnits”, skriver jag. För nu kommer nämligen Valio med en Bregottkonkurrent, som du kan se på bilden. Den lyder under det fantastiskt fantasilösa namnet “mjukt smör” och kommer säkert inte att bli någon storsäljare. Att utmana Bregott är ingen enkel match, särskilt om man inte ens kan kläcka ur sig ett bättre namn än “mjukt smör.”
Men icke förty – konkurrens är alltid bra, och jag kommer lätt att testa det mjuka smöret så fort jag får chansen. Dessutom hoppas jag att det kommer fler alternativ på den svenska marknaden. Arlas konkurrenter vet alla hur man gör en sån här produkt, och det är för mig en gåta att de inte vågat ta upp den här handsken än.