Den där färdiga chokladkakan från Ica som jag skrev om tidigare i veckan, vad hände med den?

Jo, den är bakad och smakad och betyget blev sådär. Som många andra bake off-produkter var den rätt torr i konsistensen. I det här fallet fattar jag inte riktigt varför, för den var inte förgräddad som bröd och andra produkter ofta är. Sådant bröd bakas i praktiken en och en halv gång, vilket gör det frasigt och gott när det är alldeles nybakt. Och väldigt torrt och tråkigt dagen efter.

Men den färdiga kakan, som i det här fallet var en chokladkaka, var egentligen ingen kaka utan en smet i en engångsform, klar att sätta in i ugnen. Praktiskt, helt klart, för alla bakningsanalfabeter som exempelvis jag själv.

Men resultatet var alltså torrt. Det smakar konditori, tyckte hustrun. Och jag kan bara hålla med – ingen hembakt känsla alls. Dessutom blev kakan ful, den gräddades inte snyggt, och sedan fastnade den i formen och det man fick ut blev en enda röra.

Betyget blev alltså sådär, och sammantaget pekar klagomålen i samma riktning: Lite mer fett i smeten, tack! Det torde förbättra smaken, och även förenkla urtagandet ur formen.

Och idén är som sagt god. Godare än kakan.

Blogged with Flock

Hold your horses, Cloetta Fazer. Nu har ni gått för långt. Jag gillar de flesta produkterna i snacks-serien. Kina-, Dumle- och Kexchokladsnacksen är alla exempel på lyckad produktutveckling och så kallad brand extension. Det sistnämnda är en äkta corporate bullshit-term som betyder att man mjölkar ett varumärke på så många sätt man kan.

Experimentet med Marianne-snacksen är dock inte lika lyckat. Smaken lutar åt After Eight, fast helt utan den där lyxiga känslan, och dessutom oförklarligt uppblandat med nån slags riskrisp. Det blir bara too much, som Idol-Kirsti hade sagt.

Kanske kommer produkten att gå bra i Finland. Finnarna älskar ju sina Marianne-karameller. Här i Sverige tror jag att Marianne-snacksens potential är mycket, mycket tveksam.

Blogged with Flock