Lilla Larsson testar Festkyckling

Det blir inga sensoriska utvikningar här, det kan jag förvarna om redan nu. Men Lilla Larsson har i alla fall påbörjat sin karriär i mitt mediaimperium genom att testa en burk av Sempers nya burkmat för lite större barn.

Varianten ifråga heter Festkyckling, och den slank ned i en grisblink. Förvisso med hjälp av lagom mycket distraktion i form av högläsning (Tummelisa) men ändå. Jag tror att detta var gott. Burken är stor, innehåller 290 gram, vilket är lika mycket som en del färdiga luncher för vuxna. Felix Portionspajer är till exempel på 275 gram. Fast de är å andra sidan lite väl små.

För ovanlighetens skull var det inga protester, allt gick som smort. Sedan kan man kanske ha åsikter om det faktum att hon äter en burk som är för barn över 1,5 år. Hon fyller tre imorgon. Och då kan man ha synpunkter på att hon äter burkmat överhuvudtaget. Det gör hon nästan aldrig i vanliga fall, detta var i testsyfte. Men i sanningens namn brukar det ofta finnas en burk eller två hemma ifall hennes mathållning skulle hamna i otakt med oss övriga.

Och nu kommer det inte någon annan mat på bordet inom den närmsta timmen, eftersom IT-mamman tagit med sig Legolas och Magic till torget för en inköpsrunda. Ett av deras uppdrag är att inhandla kvällens måltid: grillade revben…

Jag blir nästan lite rörd

Det är rätt roligt att ha en blogg. Men när man börjar skriva att man mår pyton och får en massa omtänksamma kommentarer, då blir man nästan lite rörd.

Så här skriver Jessika nu på förmiddagen:

Har du ringt till läkaren?

Eftersom jag vet att Jessika haft nog av egna problem blir jag glad och rörd av sådan omtanke. Och ja, Jessika: jag har ringt. Jag har varit där och blivit undersökt från topp till tå av alltid lika grundlige dr. B. Han har undersökt Legolas ett antal gånger, och vunnit mitt förtroende.

Av det han fann var det en sak som gjorde mig förvånad: Jag har tydligen en slags varklump i bihålan. Så nu har jag fått cortison-spray och penicillin och förhoppningsvis kan detta avhjälpa symtomen. Men dr. B vill ändå träffa mig igen om tio dagar för att se hur det utvecklar sig. Och sjuksköterskan som jag talade med imorse lät uppriktigt bekymrad och menade att “såhär kan du ju inte ha det.”

Mitt förtroende för vården i Västra Götaland håller mycket sakta på att återställas. Kanske finns det hopp, trots allt.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.