Skolan och dagis förser oss föräldrar med en stadig ström av olika lappar och blanketter som ska fyllas i eller tas ställning till. Det handlar om musikskola, skridskor, fritids, utflykter och massor av annat.

Senaste inslaget är en blankett med en titel som får en ordmärkare som mig att reagera direkt.

“Ansökan om behov av skolskjuts.”

Komplicerat. Måste man ansöka om behov först? Fast vi har redan behov av skolskjuts, så då kanske vi inte behöver fylla i blanketten?

Men om vi inte har ansökt om behov av skolskjuts, så kanske vi inte har något att hänvisa till om vi ska ansöka om tillåtelse för barnen att åka med skolskjutsen?

Och då kanske vi inte får någon skolskjuts?

Då får killarna cykla till skolan, och det är en dryg halvmil. Legolas är dessutom bara nio år och inte riktigt stor nog att klara det.

Bäst att fylla i blanketten i alla fall.

Fast egentligen tycker jag det är bedrövligt att vi ska behöva vänta ett helt år till.

Lilla Larsson tycks inte tillfriskna så snabbt som jag hoppats. Feber och segt snor tycks ha intagit hennes lilla kropp på allvar. Man får se det positiva: hon har trots allt varit ganska lite sjuk under sina treåcketalft år, och nuförtiden har vi snälla mor- och farmödrar på nära håll som rycker in och stöttar.

Vi överlever. Värre saker har hänt.

För er som undrar hur Magics provspelning gick, är svaret: ingen aning. Han är själv inte så meddelsam, men så mycket har jag förstått som att de gjort någon slags övning. Han och tre andra killar, under överinseende av bland andra självaste Jens Jonson, stjärnskottet som regisserat prisbelönta Pingpong-kingen.

En annan sak jag har förstått är att kollektivtrafik kan vara värre än skärselden. Varför ska det vara så fruktansvärt varmt i bussarna? Och varför finns det bara två lägen, full fart framåt och tvärnit?

Efter 50 minuter av konstant illamående avslutande chaffisen med att köra förbi vår hållplats, så jag tvingades hojta på mitt otrevligaste sätt:

“Tänkte du stanna, eller?”

Å då blev det tvärnit igen. Vi kastade oss ur bussen och upptäckte att det var fler fordon än bussen som tvingats tvärnita. Fem-sex bilar stod och hoppade irriterat bakom.

Al Gore får säga vad han vill. Nästa gång tar jag bilen. Eller så Gore jag hela vägen…