Äntligen.
Visst är det kul att komma bort ett tag. Och visst gillar jag Stockholm.
Men inget slår känslan av att komma hem och rasa ihop i sköna fåtöljen. Först bara sitta någon minut och smälta alla intryck. Sedan peta ihop den här lilla anteckningen, för att därefter helt enkelt gå och lägga sig.

Den är så ny att den inte finns på Arlas hemsida. Och pressmeddelandet jag fick har jag raderat, verkar det som. Så ni får klara er utan bild.

Men det spelar ingen roll, för Kelda Carbonara Crush är inget att väcka polarna för. Såsen är gjord med ny teknik och en del av ett nytt koncept som Arla kallat Bits & Pieces, där såser och soppor numera kan förses med just bits and pieces för att ge en lite matigare känsla.

Bra tänkt. Just den manövern gör jag ofta själv, genom att exempelvis förstärka Keldas tomatsoppa med lite nykokt pasta, strimlad skinka eller lite grönsaker.

Varför gillar jag då inte Carbonara Crush? Svaret är enkelt: den smakar fabrik. Industri. Massproduktion. Spaghetti Carbonara är en enkel maträtt, raka puckar rätt på kassen. Bacon, grädde, eventuellt ägg och svartpeppar – men kan förstås varieras efter tycke och smak. Den rena och enkla känslan, så typisk för det italienska köket, har blivit helt bortrationaliserad i Keldafabriken den här gången. Konsistensen är också tjock och flabbig, nästan lite grötig. Likheten med en riktig carbonara är inte direkt stor.

Tyvärr. För det är just såna här produkter som Sveriges barnfamiljer (och många andra också, för den delen) behöver för att överleva i vardagskaoset. Även om just carbonara faktiskt är så enkelt att laga själv, att det knappt behövs en färdig variant.

…blogga idag heller. Nya gäster har utfodrats, och mina fingrar doftar så starkt av vitlök att jag får lust att smaka på dom.
Det här inlägget knåpar jag ihop på min iphone, och det går ju riktigt hyggligt. Datorn känns mest jobbig nuförtiden.
Men nu är jag så trött att jag nästan tuppar av, så jag törnar nog in.