…varför det ringer heeeela tiden! Dessutom är det inte de gamla vanliga säljarna, utan bra och viktiga samtal. 

Enda säljaren som ringt idag, ringde ironiskt nog från en sån där telefonpassningsfirma, som svarar i telefon åt företag. 

“Nej du”, sa jag. “Vi behöver inga såna där tjänster. Företaget har ingen fast telefon längre, utan bara mobil. Och dessutom ringer det faktiskt inte SÅ mycket.”

Det uttalandet får jag äta upp nu, tydligen.

Jag provar en rätt kul tjänst som heter 12seconds.tv. För dig som har en webbkamera är det busenkelt att spela in och publicera små filmsnuttar på 12seconds sajt. 

Grundarna menar att man alltid kan få sagt det man ska på tolv sekunder. Som du kan se i exemplet nedan, så behöver vissa lite övning:

kaffe och kundservice on 12seconds.tv

jag skrev igår en liten blänkare om att min lilla nuna var synlig på Göteborgs-Postens hemsida. Och idag fanns samma skärmdump, fast större, även i pappersupplagan av nämnda tidning. 

Konstigt nog känns det som om det smäller högre att finnas med i en förgänglig publikation, gjord av döda träd, än att få evigt liv på Internet. fast jag är ju en så kallad invandrare i den digitala världen. Även om jag tagit den till mig med hull och hår och älskar den förbehållslöst, så var jag faktiskt hela 14 bast när jag skrev min första programsnutt i programspråket Basic, på en ABC 80. Det var nog egentligen min första kontakt med en dator, tror jag. 

Dagens händelse av rang var annars fyraårs-besiktningen av Lilla Larsson. Den gick som en dans, bortsett från att hennes smått senila far åkte till stället där barnavårdscentralen låg för typ fyra år sen, och att vi därför anlände ett par minuter efter avtalad tid. 

Efter lite inledande blygsel gjorde Larsson sitt bästa för att snacka omkull sköterskan. Ritade en teckning med fjärilar, fåglar, himmel och gräs samt den obligatoriska huvudfotingen. Gick balansgång på en planka (över en flod full av farliga krokodiler!), tittade på bilder i en bok och berättade vad pojken på bilderna gjorde. Fick titta på bokstavstavla med lapp för ögat, och det var väl enda momentet som inte gick helt på räls. Uppmättes till 106 cm och vägdes in på 17 kg. 

Och där kom väl den stora nyheten i sammanhanget: numera beräknas även BMI på de små fyraåringarna, för att upptäcka tendenser till barnfetma.

Hm. Tja. Det… kanske är bra.

Det är det nog. Sköterskan berättade att i vår lilla kommun finns det kanske något enstaka barn som hamnar i den övre änden av skalan, medan det kanske är ett dussin som trillar utanför i underkanten. Det är alltså fler barn som inte får i sig tillräckligt med mat!

Kanske är vår kommun lite annorlunda. Men tänk, jag tror faktiskt inte det.