Läste just en recension av en pjäs som gått upp på Göteborgs Stadsteater, där Huskorsets egen Filmstjärna spelar en viktig roll.
Recensenten är hyfsat positiv till pjäsen som helhet, men utnämner den käre Filmstjärnan till kvällens höjdpunkt. “Nästan obscent charmig”, skriver hon. Det kan jag mycket väl tänka mig. Du som vill se honom i aktion, får pallra dig till Göteborgs Stadsteater.
Ok, nu är reklampausen slut. Tillbaks till studion.
Jahaja. Det är bara det att när jag försökte hämta ut det lilla kuvertet med den personliga koden, så fick jag inte det. För den personliga koden är inte min personliga, utan mitt företags. Och då duger det inte att jag legitimerar mig, då ska man ha med sig registreringsbevis.
Oftast är jag galen i teknik och sånt.
Men ibland blir jag galen PÅ teknik och sånt.
…när Lilla Larsson, efter att ha lekt i fokuserad tystnad i sitt rum en halvtimma, plötsligt ropar:
“Föllåt pappa! Föllååt!”
Sedan får man tillbringa en kvart med att skrubba rent golvet från grön tuschpenna, och man ser att den lilla älsklingen försökt skrubba själv först, utan större framgång, och man kan inte bli sådär rosenrasande och faktiskt, faktiskt: det går att få bort skiten. Hurra för laminatgolv, typ.