Nu har jag köp gran. Hittade efter idogt letande en som uppfyllda alla krav. Snygg, hyfsat symmetrisk och tät och inte så förbaskat hög.
“Der hår du hettat ett rektett praktäcksämplår!”, utropade försäljaren med värsta krämarsmajlet påkopplat.
“Ja, den är fin. Vi tar den”, svarade jag, efter att ha konsulterat Magic. Försäljaren tryckte med viss möda in åbäket i ett nät, och utropade sedan:
“Fämmhöndrafämmti kronärr vill jå hå för dänn.”
“Vasadu?”, svarade jag klentroget.
“Fämmhöndrafämmti!”
“Jahapp…”
Där ligger den: Snygg och prydlig, nätad och klar. Ska jag vända på klacken och gå? 550 spänn för en gran är ju väpnat rån! Man jag vet inte vad de andra försäljarna tar för sina granar, bara att priserna brukar skilja högst en femtilapp. Det är kartell i granskogen, nämligen. Första stället vi var på hade dessutom bara fula fyrametare kvar.
Så jag halar upp plånboken, betalar och hivar upp det dyrbara trädet på släpvagnen. Magic viskar storögt:
“Vad dyr den var!”
Han har just bevittnat ett rån, men tar det med upphöjt lugn. It’s the Christmas Spirit, I think.