Borås är en liten svensk stad som ligger vid ån Viskan en bit in i landet från Göteborg. Befolkningen är trivsam, glad och mycket serviceinriktad. När man i övriga delar av landet vant sig vad att alltid mötas av sura blickar, hängande mungipor och tunga suckar närhelst man besöker en serviceinrättning av något slag, möts man i Borås av artiga, alerta, pigga och leende personer som faktiskt ger intrycket av att de gärna skulle vilja se en igen.

Sannolikt skulle en slipad entreprenör kunna göra Borås till världens ledande exportör av servicepersonal. Behovet är enormt, vilket de flesta känner till som någon gång besökt Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Att hitta någonstans att äta en söndagkväll kan vara en utmaning i vilken svensk småstad som helst. Så även i Borås. Men medan man i övriga svenska småstäder till slut tvingas nöja sig med en ljummen McFis-t eller en flottig kebab på stående fot, snubblar man i Borås över Restaurang Oliven på Lilla Brogatan.  Ett fullt godkänt ställe, som vann mitt hjärta främst av en anledning: det var stället där min son Legolas – matvägrarnas strejkledare nummer ett, köksbordets krångelkung – plötsligt utbrast:

Mm! Skitgott kött!

När den jättetrevliga servitrisen kom för att plocka undan, frågade hon om maten smakat bra. Då svarade nioårige Legolas:

Det var fantastiskt gott. Och jag är ganska kräsen i vanliga fall.

Idag blev det lunch på Doddes av rena bekvämlighetsskäl. Medan vi slafsade i oss pommes, McFis-t, El Nacho och kycklingnuggets, frågade IT-mamman vilket som var godast: souvlakin från igår eller dagens lunch på McDonald’s.  Svaret kom utan större tvekan:

Igår var godare.

Detta, mina vänner, är historiskt.

Annat intressant att veta om Borås är att det finns ett ganska hyfsat badhus med vattenrutschkanor, bubbelbad och en vågmaskin som för närvarande är ur funktion. Där finns sannolikt även norra Europas läääängsta hotellrum, där jag tillbringade natten med endast en tunn vägg mellan mig och hiss-schaktet.

Jag är således lite pömsig, men funderar ändå på om jag ska rulla igång senaste avsnittet av Lynley, som jag hoppas finns på en skiva i DVD-spelaren. Jag satte nämligen igång inspelningen och märkte först efteråt att SCART-kontakten var halvvägs ute…

Alla har något med sig hem. Utom IT-mamman, som lyckades stålsätta sig i den trendiga klädbutiken Jolina på Lilla Brogatan.

• Lilla Larsson fick ett armband för 2,50 och en gråtande docka som kostade 30 spänn på BR. Den har redan pajat.
• Legolas fick ny Remote och Nunchuck till Wii. (Visserligen delad investering med brollan, men det var han som drev oss till fyra olika butiker i jakten på denna gadget.)
• Magic fick en tröja. Och två par jeans från JC, som vi visserligen har här i byn också, men när tillfälle bjuds. Han fick även en vattenflaska.
• Jag fick mig också en vattenflaska. Samt ett nytt tangentbord, vilket jag inviger nu. Om detta har jag bara ett ord att säga. Kärlek. Eller möjligen förakt och motvilja mot det gamla som jag slitit på i sju-åtta år nånting.

Här sitter vi i historiens kanske längsta hotellrum. Jag sitter och tar den här bilden ungefär mitt i rummet. Vi har varit på Stadsparksbadet och åkt rutschkana, badat bubbelbad, lekt herre-på-täppan och en hel del annat. Nu spelar IT-mamman, Magic och Legolas Ord-yatzy (tack Ozzy!). Lilla Larsson leker lite överallt och vadsomhelst. Själv stillar jag min informationsteknologiska abstinens.

Snart ska vi gå ut och smörja kråset. Nån som vet bra och familjevänligt ställe i Borås? Tips mottages tacksamt.

Snarast. 😉

Om vi har det bra? Utmärkt, tack. Eller som Lilla Larsson precis uttryckte det:

De va rolitt å va på berås. De va rolitt å va på futellet.