Jag hade unnat killarna i Andra Generationen en andra chans. Den tog Idol-Ola…

Ni kanske undrar. Jag bloggar inte mycket, och jag läser inga bloggar heller. Förklaringarna är flera:

• Jag har tillbringat två dagar i Malmö, varav den ena inbegrep punka och transport med bärgningsbil.
• Min dator ligger fortfarande i respirator – jag har inte hunnit ta itu med den än, men idag har jag varit och hämtat ny hårddisk och nytt operativsystem. Kanske löser det alla problem. Kanske inte.
• I min respiratordator finns alla mina RSS-bokmärken. Det vill säga listan över era (åtminstone några av er) bloggar och var de finns. Jag har visserligen backup och allt sånt, men nu sitter jag med en lånad dator och bökar inte mer med det.
• Samtidigt snurrar världen på som tidigare: artiklar ska skrivas, saker ska fixas och en stadig ström av fönsterkuvert väller in i postlådan. Alla kräver de någon form av åtgärd. Kort sagt: tiden räcker inte till!

Så, mina vänner: hav tålamod! Jag kommer tillbaka. Men just nu är det annat som trycker på.

Som framgår av föregående blogginlägg så är det lite punktema just nu. Eller punka-tema kanske är mer korrekt.

När jag körde in mot Malmö centrum efter ett tämligen ointressant föredrag om sandwichkedjan Subway på Malmömässan, hörde jag ljudet igen.

wowowowowowowo

Diffust, men ändå. Säkert nåt hjullager, bäst att låta verkstaden kolla vid nästa service. Hämtade upp IT-mamman och vi satte av norrut.

Någonstans i höjd med Lund började ljudet tillta i styrka. Mycket snabbt. Det var bara att köra av motorvägen och konstatera faktum: punktering.

Vår bil är en Volvo V70 bifuel, som har den lilla egenheten att den saknar reservhjul, eftersom det ligger en gastank på den plats där reservhjulet brukar ligga. Istället finns en liten kompressor och lagningssats. Men eftersom jag tvingats köra en bit på fälgen, och hjulet verlade rätt illa skadat, trodde jag inte det skulle gå att laga med lagningssatsen.

Dags alltså att utnyttja en service som jag aldrig behövt begagna tidigare: Volvo Assistans. Efter att ha väntat en halv evighet i telefonkö, och sedan en halv evighet till medan tjejen i luren sprang och kollade något, varefter jag fick uppge all möjlig information om mig och min bil, så avslutade hon samtalet med budskapet:

“Jag skickar hjälp så fort som möjligt.”

En halvtimme senare står vi på Däckia i Lund. Ytterligare en kvart senare är vi på väg hemåt igen. Assistans is da shit. Åtminstone för oss krymplingar som inte har reservdäck.