Triffiderna har fixat min dator. Jag åker och hämtar den i eftermiddag.
This is a hallelujah moment. Men det är förstås det man har triffider till. Vid närmare eftertanke borde jag skaffa en egen, faktiskt.
En egen triffid. Det ska jag skriva upp på min önskelista.
Minns inte vem det var, men här kommer i alla fall ett:
Imorse skulle jag ge Legolas hans ryggsäck när ha skulle gå till skolbussen.
Den var tung.
“Oj, vad har du i…”, hann jag fråga medan jag tittade ned i ryggan.
“Kulor!”, svarade vi unisont.
Kulspel är för alla föräldrar omgärdat med stor romantik. Gulligt, härligt, rosenkindade barn som är utomhus och tävlar med varann på skolgårdar där vinterns sand och grus ännu inte sopats bort.
Men jag har varit med ett tag nu. Så jag vet att det är djungelns lag som råder på kulbanan. Många gånger har jag tröstat mina förtvivlade killar sedan de spelat bort massor av kulor, eller kanske bara en enda – men den allra finaste de hade. Jag har ju förresten spelat själv också, även om det är ett tag sedan.
Så min respons på kulfyndet i ryggsäcken blir en välmenande förmaning till nioåringen:
“Var nu schysst mot de mindre barnen. Spela inte av dem allt de har, okej?”
“Jag vet”, svarar Legolas, och tillägger att det faktiskt numera finns en regel som säger att barnen i förskoleklassen – nollorna, som de kallas – inte får ha med sig mer än max 20 kulor.
Det är en bra regel. Visserligen är de då garanterat kulfria när de kommer hem, men i bästa fall har de några kvar att ta med sig imorgon.
Nejdå, jag har inte gått under jorden. Men jag ska villigt erkänna att jag sänkt bloggtempot rejält. Lägga av tänker jag inte göra, men det är helt enkelt mycket nu.
Tänkte i alla fall berätta om ett gäng nya produkter som jag testat, nämligen Ksnacks från Kellogg’s. Det är ett sortiment medmellanmålsprodukter som är baserade på spannmål, och i första skedet lanseras sex produkter.
All-Bran Apple Bars: Termen “bar” har jag utvecklat en viss allergi mot. Det är lite jobbigt, eftersom det inte finns något annat bra ord. Hur som helst: den här produkten skulle jag närmast beskriva som en slags kaka. Äppelsmaken är något vag, men finns där. Ganska sött och riktigt gott.
Special K Bliss: Hallon, choklad, nötter och annat gott blandas i den här produkten, som dock känns en smula “light.” Chokladen känns billig och hallonsmaken en smula artificiell. Men det duger i brist på annat.
Coco Pops Coco Rocks: Den här har jag inte smakat själv, utan gav istället Magic och Legolas varsin. Legolas omdöme var bara “ganska god”, medan Magic pratade om att smaken påminde om Kit-Kat. Vilket enligt honom inte är negativt.
K Special Mini Breaks: Som en liten godispåse. Fast med små munsbitar av bakta spannmålskakor med olika frön och gryn. Ganska söt och god smak, men relativt anonym.
Återigen lite grand som en småkaka, fast i godisformat. Och utan den där riktiga knorren som en riktigt god småkaka behöver.
All-Bran Mini Breaks: Uh-huh. Nu börjar vi närma oss. Det börjar bli svårt att sluta stoppa näven i den lilla påsen. En efter en åker de små trekantiga munsbitarna ner i magen och plötsligt är det slut. Med risk för att bli tjatig: det smakar lite grand som en småkaka, och den här varianten gillar jag av någon anledning som är svår att sätta fingret på.
Nuts about Nuts: Den sista produkten har jag ingen bild på, men det är återigen en bar – eller stycksak, som man säger i livsmedelsbranschen – och nu börjar det bli riktigt godis. Den här kan jag byta mot en kexchoklad närsomhelst. Den är kalasgod: nötter och honung utan att det blir sådär klibbigt och klistrigt, bara precis lagom.
Okej, slutomdömet blir klart godkänt för alla produkterna. Med ett förbehåll, och det är den här känslan man får när man ser förpackningen: hälsosamt. Förpackningarna signalerar att detta är runsrent, och Kelloggs rykte är trots allt rätt fläckfritt. Men när man dyker ned i innehållsförteckningen så hittar man socker, socker, socker. De flesta av de här produkterna innehåller runt 25 procent socker.
Det är mycket.
Och gott.
Men inte nyttigt.